17. Mor Tellier. De båda männen sågo på hvarandra; det var liksom anade de någon olycka. Midt under denna tystnad och oro ropades gubben Watrin ett par gånger vid namn. Hans hustru kom åter in i rummet. — Hvad är på sarde? Hvarför ropar man på dig? frågade hon. — Det är mor Telliers röst, sade hennes man. Öppna, hustru! Mariane skyndade till dörren, och ett ögonblick derpå inträdde mor Tellier helt andlös och flämtande i rummet. — God afton allesamman! sade hon. Åh... låt mig få en stol, ty jag har sprungit utan uppehåll ända bort ifrån Prins-källan. Pappa Watrin och Frans sågo på hvarandra, då de hörde Prins-källan nämnas. Slutligen frågade gubben med något osäker röst: — Hvarföre ha vi det nöjet att se er här, mor Tellier, på denna tid af dagen? j I stället för att svara, förde mor Tellier handen uppåt halsen och sade: — Gif miz en droppa vatten, för Guds skull — jag är nära att qväfvas. Mor Watrin skyndade att hämta det begärda. Hon drack med begärlighet. — Seså, nu skall jag berätta er hvad som fört mig hit. — Låt höra, mor, låt höra! sade pappa Watrin och Mariane isrigt, medan Frans höll sig på afständ, skakande på hufvudet. — Nåväl, jag kommer från er son. — Från vår son? sade de båda gamle på en gång. — Men hvad har händt honom, den stackars unge mannen? fortfor hon. Han: kom in till mig för en timmas tid sedan och såg ut som ett lik. — Hustru! sade Wilhelm och blickade på Mariane. — Tig, tig! hviskade denna, liksom förstode hon ganska väl allt hvad som låg i denna blick. — Der drack han flera glas vin ... då jag säger fler glas, misstar jag mig för resten, ty han drack en hel butelj, och det på en gång.