En vagn rullade ned åt landsvägen. — Hör sjelf! Nu fara de sin väg. Medan Watrin lyssnade efter vagnen, hvars buller aslagsnade sig allt mer och mer, gick Frans bort och tog sin bössa, som stod vid spiseln. Watrin märkte det. — Hvart skall du nu ta vägen? frågade han. — Jag vill . . . det är detsamma . . . jag skall det då vi bli allena. Pappa Watrin vinkade åt sin hustru, som ögonblickligen aflägsnade sig. — Hvad är på färde? frågade han. Frans trädde helt nära intill honom och sade med dämpad röst: — Saken är den, att medan jag stod och spände för mairens vagn, hörde jag ett skott falla. — I hvilken riktning? — Åt Corcy till, i närheten af Prins-källan. — Det är väl någon krypskytt, menar du? Frans skakade på hufvudet. — Icke? — Nej! svarade Frans. — Hvad kan det då vara? — Pappa Watrin, fortfor Frans med ännu lägre röst: jag hörde tydligt att det var Bernhards bössa. — År du säker derpå? frågade Watrin med märkbar oro, ty han kunde icke förstå hvarför Bernhard vid denna tid afskjutit sin bössa. — Jag känner igen den bland hundra, sade Frans. Ni vet, att han alltid begagnar filt till förladdning, och det klingar helt annorlunda än papper. — Men hvad vill det då säga? frågade gubben, hvars oro syntes ökas. — Ja det har jag också frågat mig sjelf. — Hör! sade pappa Watrin darrande; jag tycker mig höra buller. Frans lyssnade. — Det är fruntimmerssteg, sade han. — Kanske det är Cathrine. Frans skakade på hufvudet. — Det är en gammal qvinna, sade han. ne har en lättare gång. I detsamma bultades tvenne gånger hårdt ute på porten. säga er Mamsell Cathri—? Aae