Cathrine Blum. Af Ålexander Dumas, (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 218.) — Hvad är det om? — När skall bröllopet firas? frågade hon. — Uvilket bröllop? — Bernhards och Cathrines, vet jag. watrin kände sig lättad från en tung börda, men han lät icke märka något. — Aha, sade han, i det han satte händerna i sidan och såg skarpt på henne; det ser ut som om du blifvit förnuftig. — Tycker du icke, fortfor hon, att det borde ske med möjligaste första? — Jo, hvarför icke? — Hvad menar du om nästa vecka? — Skall det då icke lysas från predikstolen? — Det kunna vi gå till Soissons och bli befriade ifrån. — Hvad du i hast fått brådtom! utbrast Watrin. — Ja, ser du, det kommer sig deraf, sade Marianne; deraf, att . . . och vill — Hvaraf? — Att jag aldrig i mitt lif haft en sådan dag som denna. — Såå? — Vi båda skulle skiljas åt, efter att ha varit gifta i sex tjugu åär! Hon började åter snyfta högljudt. — Gif mig din hand, mor! sade Watrin. — Der är den. Han drog henne intill sig och slöt henne i sin famn. — Hör på, sade han; du är ändå en bra hustru — det säga när du vill. — O, svarade hon, från och med i dag lofvar jag att alltid vara det. — Amen! sade Watrin. I samma ögonblick inträdde Frans; det var lätt att se på honom, att något händt. Pappa Watrin vände sig om. i — Har du fått dem väl instufvade i vagnen? frågade han.