Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1854, sida 2

da i Wermland, der de burit de bästa frukter. En dylik bana mellan Nora och Orebro är under fullt arbete, och föreslagna samt lisligt ventilerade äro samma slags banor mellan Norrköping och Linköping, samt mellan Fahlun och Gefle. Af stambanor hafva vi en enda under arbete, det är vägen mellan Köping och Hult, utgörande en del af den tillämnade banan mellan Stockholm och Götheborg. För öfrigt är af dylika banor linien mellan Jönköping och Malmö den mest ventilerade. För utförandet af alla dessa banor hafrza olika förslag blifvit väckta. Man har föreslagit, dels att jernvägarne, åtminstone de stora stambanorna, borde utföras helt och hållet af staten; dels att de borde utföras af enskilta entreprenörer under en bestämd räntegaranti af staten; dels att det borde ske genom menigheternas försorg, så att vägarne skulle blifva jordens egendom. Det har varit af vigt, att först och främst asgöra: hvilken princip i sednare fallet bör följas, och sedermera på hvilka linier i första rummet den antagna principen skulle tillämas. P Frågan om jernvägarnes utförande genom staten eller genom bolag, mer eller mindre understödde af det allmänna, har varit i andra länder ganska lifligt diskuterad. Sedan såväl i Frankrike som i England jernvägsföretagen ledt till stora missbruk, så att respektive jernvägsbolag per fas et nefas lyckats bereda sig stora statsbidrag och privilegier, hvarigenom de efter hand konstituerat sig till små stater i staten, och sedan transaktionerna med jernvägsaktier ledt till ett vingleri, som verkat högst demoraliserande på den solida assarsrörelsen, har man börjat allt mera behjerta nödvändigheten och nyttan af att de stora jernvägarne äro Statens egendom. Denna erfarenhet bör ej gå förlorad för vårt land, då vi här begynna dessa företag i större skala; ty fastän här ej varit fråga om att skänka de bolag, som anmält sig till vissa liniers utförande, större eller mindre summor, utan att endast garantera dem en viss ränta på anläggningskostnaderna, så måste likväl mångfaldiga olägenheter uppstå deraf att landets stora vägar äro delade mellan enskilta bolag, hvilka naturligtvis skola söka att draga högsta möjliga vinst af företagen, utan afseende på om det allmänna derpå blifver lidande. Den tredje, helt och hållet för Sverge egendomliga planen, som först väcktes af all. kronolansmannen Rundberg, och sedermera blifvit bragd till mera klarhet af Landsh. Sandströmer, och hvilken går derpå ut, att de jordegendomar, genom hvilka och i hvilkas grannskap jernvagarne komme att gå, skulle upptaga amorteringslån för jernvägarnes utförande, hvarigenom dessa vägar, såsom fallet på sätt och vis är med de nuvarande landsvägarne, blesve, så att säga, jordens tillhörighet — har onekligen mycket som talar för sig, men äfven här kunna enskilta intressen komma att motverka det allmännas nytta. Statsutskottet, som pröfvat dessa olika principer, synes oss derföre hafva träffat det rätta, då det hbäröfver afgifvit följande betänkande: Lika med Kongl. Maj:t anser utskottet i fråga om jernvägsanläggningar, bestämd skilnad böra göras mellan stambanor eller sådane jernvägslinier, som i oafbruten sträckning fortlöpa genom flera provinser eller en större del af landet, som bibanor, eller de smärre jernvägar, som antingen gå från och till någon viss landsort, eller stöta till och sluta vid någon stambana eller vattenkommunikationsled, eller också sammanbinda några närmare hvarandra belägna, för inrikes trafiken vigtiga punkter. I anseende till de högst betydliga kostnader, som med jernvägsanläggningar äro förenade, måste antagas för gifvet, att de jernvägar, som böra hänföras till stameller husvudbanor, här i riket icke kunna åstadkommas, utan att dertill erforderliga tillgångar varda anskaffade genom statens försorg eller emot dess ansvarighet för fullgörandet af de vilkor, derunder enskilda medel till dessa företag tillskjutas. Anläggningen af dylika jernvägar måste således ovilkorligen förutsätta statens medverkan samt mer eller mindre direkta bidrag. Då nu staten underkastar sig skyldigheten att för sagde ändamål vidkännas stora uppoffringar, synes den deremot böra förbehålla sig rättigheten att ej mindre bestämma ordningen och sättet för ifrågavarande företags utförande samt framtida underhållande, än ock föreskrifva vilkoren för de sålunda anlagda jernvägarnes begagnande. Erfarenheten inom andra länder har dessutom ådagalagt angelägenheten för staten att, åtminstone i sistnämnde hänseende, kunna utöfva en sådan råttighet. Det har nemligen visat sig att, oansedt den omtanke och det förutseende, hvarmed man sökt uppgöra bestämmelserna och förbehållen vid dylika arbetens öfverlåtande åt enskilde, statens och den allmänna rörelsens framtida fördelar dervid dock svårligen kunnat på ett tillfyllestgörande sätt iakttagas och betryggas, samt att det icke sällan lyckats det enskilda intresset att få dylika bestämmelser åsidosatta eller tillämpade på ett sätt, som föranledt flerfaldiga stridigheter och olägenheter. Med stöd af den erfarenhet, som sålunda vunnits och förmått flera stater att i sednare tider sjelfva öfvertaga ofvannämnde arbetens verkställighet, och på det att svenska solket måtte kunna vara förvissadt derom, att de jernvägsanläggningar, om hvilka nu är fråga, varda utförda på ett i alla hänseenden ändamålsenligt och tillförlitligt sätt, äfvensom att den blifvande trafiken derå i möjligaste mån kom