Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1854, sida 1

— Och kom ihåg, när ni kommer utanför, att ni aldrig vågar er innanför den igen! — Ni vågar ... — Tyst! någon kommer! det är ingen som behöfver veta, att jag haft en skurk vid mitt bord. Med dessa ord vände gubben ryggen åt mairen och började hvissla på en visa; abben och mor Mariane inträdde åter i rummet. N — Här är jag igen, sade abbän. ÅÄr ni fårdig, herr maire? — Han är redan ute! sade pappa Watrin. — God natt då, gode herr Watrin, sade abbn, som icke anade hvad som förefallit; god natt, och måtte Himlens frid hvila öfver ert hus! Ijenarinna, herr abbe! tjenarinna, herr maire! ropade mor Mariane, som med många nigningar följde sina gäster ut genom dörren. Den gamle skogvaktaren följde dem med ögonen, så länge han kunde se dem. — Seså, sade ban, i det han stoppade pipan, nu har jag då fått mig en fiende mer på halsen, men det kan icke bjelpas; antingen är man en hederlig karl eller ej! Der kommer Mariane tillbaka; håll nu öronen styfva, Wilhelm! Han började slå eld och blåste ut det ena rökmolnet efter det andra, såsom ett tecken till den förbittring, som ännu rasade inom honom. Mor Mariane behöfde blott kasta en enda blick på sin man, för att märka att något ovanligt föregått. Hon gjorde sig det ena ärendet efter det andra; hon fjeskade omkring i rummet än till höger och än till venster, än framför och än bakom honom, men han låtsade icke se henne och fortfor att blåsa ut tjocka rökmoln. Andtligen beslutade hon sig för att bryta tystnaden. — Hur är det med dig? Hvad har händt? — Ingenting. — Hvarfor talar du då icke? — Emedan jag ej har något att säga. Den gamla qvinnan gick ifrån honom, men kom straxt åter tillbaka. — Hör! sade hon. (Forts.)