Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1854, sida 1

ra eller venstra sidan af mitt område. Saken är helt enkel; se! ni behösfver endast göra så här. Och med utomordentlig lätthet började timmerhandlaren öppna och sluta igen ögonen. — Såå? sade pappa Watrin, i det han blickade skarpt på honom; det är då er method? — Ja, svarade timmerhandlaren, och jag tycker den är lika bra som hvilken som heldst annan. — Och för det vill ni ge mig 9000 francs? — Ja, 450 francs för högra ögat och 450 för det venstra. — Och emellertid vill ni ... Pappa Watrin gjorde en åtbörd såsom en person, hvilken fäller ett träd. — Och emellertid vill jag . . . svarade timmerhandlaren, upprepande samma åtbörd. — Emellertid vill ni bestjäla hertigen af Orleans! — Abl bestjala, bestjäla! genmalte herr Roisin, i det han ovilkorligen drog sig ett par steg tillbaka; det är så många träd i skogen, att ingen finnes, som kan räkna dem. — Ja, sade pappa Watrin med en viss hotande högtidlighet; undantagandes den, som icke blott räknar träden; undantagandes den, som hör och ser allt och som vet att vi båda nu äro allena, och att ni vågat göra mig ett nedrigt förslag. — Herr Watrin! ... ropade mairen, som trodde sig kunna imponera på den gamle skogvaktaren genom att höja rösten. Men Watrin reste sig upp, stödde sig med den ena handen mot bordet och pekade med den andra på fönstret, i det han sade: — Ser ni det der fönstret? — Hvad menar ni? frågade mairen, bleknande af vrede och fruktan. — Om detta hus icke vore mitt, och om vi icke nyss spisat vid samma bord, så hade ni redan varit ute genom detta fönster. — Herr Watrin! — Vänta litet! sade skogvaktaren; ser ni den der dörren? — Ja. — Godt! ju fortare ni kan komma ut derigenom, desto bättre är det för er. Herr Watrin!