Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1854, sida 1

— Cathrinc! Cathrine! mumlade han. Det blod som nu blir utgjutet, komme öfver ditt hufvud. Han lade bössan mot ( skuldran. Tre gånger satte han kinden till kolfven, tre gånger vidrörde han trycket, men alltid drog han åter fingret tillbaka, Hans panna var betäckt med svett, hans bröst flämtade. i — Nej! sade han; nej! jag är ingen mördare! Jag å Bernhard Watrin, det vill säga en rättskassens menniska. Hjelp mig, min Gud, hjelp mig! Han kastade bössan långt ifrån sig och flydde inåt skogen, utan att veta hvarthän. Derpå följde ett ögonblicks tystnad. I detsamma smög sig Mathias ut ur löfsalen och med återhållen andedrägt kröp han ända fram till eken; han såg spanande bort åt Prins-källan och sträckte sakta ut handen efter den bössa, som Bernhard kastat ifrån sig. — Det är värst för honom sjelf ! mumlade han. Hvarsör har han allt det der guldet hos sig? Tillsallet gör tjufven! Han lade an på den unge parisaren; det blixtrade i den dunkla natten, en knall följde straxt derpå och parisaren störtade med ett genomträngande skri till marken. Ett annat skri svarade; det kom från Cathrine, som funnit parisaren der, hvarest hon väntade att träffa sin älskare och som förfärad flydde, då hon såg Bernhards rival störta till jorden. 16. Hos Pappa Watrin. Medan detta nattliga drama — synligt endast för Guds öga — uppfördes vid Prins-källan, nalkades den måltid, medelst hvilken mor Mariane skulle lysa för mairen med sin kokkonst, sitt slut. Den hade blifvit icke litet störd genom Bernhards frånvaro, och så snart det lät sig göra, reste sig abb Gregori us och gjorde mine att taga afsked. Men gubben Watrin ville icke låta sina gäster slippa så lätt. — Nej, nej, min gode herr abbe; sade han. Vi ha ännu en skål, skulle jag tro! — Ja, sade modren orolig; om vi blott hade Frans och Cathrine här!