Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1854, sida 1

A ———— —— Cathrine Blum. Af Alexander Dumas. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 216.) På en gång syntes han lifvas, och han skyndade ett par steg framåt i samma riktning som hans rival; men plötsligen stannade han åter. — Hvem ansvarar mig för att Mathias icke misstagit sig? sade han för sig sjelf. När allt kommer omkring, är det kan: ske alls icke min Cathrine, som parisaren söker, utan någon annan ung flicka i trakten. — Mod, Bernhard, mod! jag måste ha ljus i denna sak. 0 Cathrine! fortfor han, i det han gick uppför backen till den stora eken; om du bedragit mig så, om du till den grad är trolös och falsk, så finnes intet mer il verlden, på hvilket jag vill tro! O min Gud, min Gud! Och jag som älskade henne så innerligt, så uppriktigt! Jag som velat ge mitt lif för henne, om hon begärt det ! Lyckligtvis, tillade han med en hotande ätbörd; lyckligtvis finnes ingen i når. heten, och om här kommer att hända något, så har jag intet annat vittne än natten och mig sjelf! Så tyst som en varg, hvilken nalkas en sårskock, smög han sig bort till eken. Först nu hämtade han andan. Parisaren var ännu ensam. Med bössan färdig, som en skytt på lur, följde Bernhard med blicken hvarje sin rivals rörelse. — Hon måste ju komma från Soissonsvagen! sade han för sig sjelf. Om jag ginge henne til mötes och förebrådde henne sin brottslighet? Nej, jag hade ju intet bevis och hon skulle endast ljuga för mig! — I detsamma trängde ett ljud till hans öra. — Jag kan skönja en gestalt der borta mellan träden, fortfor han. Nej! ... jol .. det är ett fruntimmer ! Hon besinnar signu skyndar hon åter framåt! ... Om ett ö gonblick skall jag kunna se henne! Det är hon! .... Det är Cathrine! . Nu blir han henne varsel . . . Han står upp! ... Nu går han henne till mötes . . . O, han skall icke hinna så långt! Med dessa ord lade Bernhard sig ned på ett knä och höjde bössan.