Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1854, sida 1

ÅRÅce—— — ——— — Det är guld, alltsammans guld! mumlade han. Att somliga skola ega så mycket, medan andra ... Chollet gjorde i detsamma en rörelse, och Mathias drog haIstigt hufvudet tillbaka. Den unge mannen var färdig med sin gyllene skörd; han upptog det sista tjugufrancs-stycket, men i stället för att lägga det till de öfrige i pungen, räckte han det låt Babet. : — Tack, min flicka lilla, sade han; den der får du! — Ett tjugufrancs-stycke! ropade den unga flickan glad. Nej, ni misstar er säkert! Inte skall jag ha så mycket? — Jo visst! Du kan lägga det till din hemgift. Klockan slog i detsamma borta i byn. — Hur mycket slår hon? frågade parisaren. — Nio, svarade flickan. — Det är bra! Jag fruktade att ha kommit för sent. Med dessa ord nickade han till afsked, gick uppför den lilla backen, på hvilken den jättestora eken stod, steg derefter åter ner i dalen och försvann på vägen till Prins-källan. — Gud! sade den lilla flickan, i det hon lät sitt guldmynt slimma mot ljuset. Hvad sådana rika menniskor ändå äro goda och hyggliga! Hon gick in i huset, och då ingen utsigt fanns att flera kunder skulle komma så sent, stängde hon båda fönsterluckorna, och straxt derpå hörde man henne slå igen dörren samt lägga bommen framför den. Bernhard stannade ensam qvar i mörkret; åtminstone trodde han sig vara ensam, ty han tänkte icke på Mathias; han stod lutad mot trädet, med ena handen hårdt tryckt mot sitt hjerta och den andra krampaktigt knuten kring bösspipan. —Mathias höll utkik på honom genom en öppning i löfverket. Man skulle kunnat tro att Bernhard blifvit förvandlad till en staty, så stum och orörlig stod han. På en gång syntes han lifvas och han skyndade ett par steg framåt i samma riktning som hans rival; men plötsligen stannade han åter.