Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1854, sida 1

Bernhard stod så nära, att han kunde höra hvarje ord. — Prins-kallan! upprepade han och såg sig omkring efter Mathias, men denne var försvunnen. — Hallå, mor Tellier! ropade herr Chollet; mor Tellier! Den unga flicka, om hvilken vi nyss talat, kom ut ur huset. — Är det med mor Tellier ni vill tala, herr Chollet? frågade hon. — Ja, mitt barn, svarade parisaren. — Hon är tyvärr icke hemma; hon har gått till det nya huset vid Soissons vägen, till familjen Watrin. — För tusan! Om hon blott icke möter Cathrine och hindrar henne att komma! — Möter Cathrine och hindrar henne att komma! upprepade Bernhard, som icke föflorade ett ord af hvad parisaren sade. i Denne ropade åter på Babet. — Kom hit, mitt barn! Skulle du kunna ge mig en liten upplysning? Säg mig, är Prins-källan långt härifrån? — Nej, der borta ligger den — på knappt hundra stegs afstånd! Den unga flickan pekade framåt. Ser ni der, vid foten af den stora eken derborta! Nu kommer det just fram liksom en blank silfverstrimma, som glänser i månskenet — det är Prins-källan. — Tack, mitt barn! — Ingenting att tacka för! — Jo visst, och der har du litet för ditt besvär! Parisaren framtog en penningpung, som var fullproppad med guld, för att derur uttaga ett mynt; men den tunga pungen föll ur hans hand, och i det den klingande föll till marken, spriddes dess gyllene innehåll åt alla sidor. — Se så, der tappade jag min pung! sade Chollet. — Jag skall hemta ett ljus! sade Babet och skyndade in i huset. — Ol hviskade Bernhard, som for tillsammans vid klangen då pungen föll till marken; så var det likväl sannt! I detta ögonblick kom Babet tillbaka med ljuset, och då hon böjde sig ned dermed, strålade guldmynten emot henne från alla håll. Chollet krökte sig för att åter uppsamla dem. Om han varit mindre ifrigt sysselsatt härmed, skulle han ha kunnat se Mathias, som stack hufvudet fram under löfsalen och fästade sina giriga blickar på skatten.