näste, hvaraf Ryssland ämnat göra den depot, derifrån det skulle beherrska Östersjön och Norden, likasom det ifrån Sebastopol beherrskat Turkiet. Hade planerne fått mogna, så hade väl äfven Sverges hufvudstad fått besök af någon furst Menschikoff, som öppet förkunnat vårt vasallskap under Ryssland. Att vi undansluppit denna hotande fara, derföre hafva viisanning mindre att tacka vår egen styrelses energi och omtanka än de allierade, eller kanske rättare, de egendomliga politiska förhållanden, hvilka Ryska regeringen genom sitt öfvermod framkallat. Emellertid minskar detta ej vår förbindelse till England och Frankrike, som med Bomarsunds intagande och förstöring afvärjt, åtminstone för någon tid, från vår nacke det hotande oket. Har Svenska Regeringen, har Svenska folket vetat uppskatta denna omätliga tjenst? Vi betvifla det. Hvad folket angår, synes det ej hafva lagt den vigt vid tilldragelsen som den förtjenar, förmodligen derföre att man väntat ännu större verk. Hvad Regeringen angår, så bära flera tecken vittne derom, att den, om den äfven icke förbisett betydelsen af Bomarsunds intagande, dock ej kännt sig derför stå i någon tacksamhetsskuld till Vestmakterna, likasom allt häntyder derpå, att man skall förspilla den tidepunkt, som nu varit inne och som svårligen mer torde återkomma, att åt Sverge återeröfra ett politiskt inflytande. Det blir alltmer sannolikt, att de engelska och fransyska tidningar, som berättat, det landttruppernas återsörande från Östersjön berott på Svenska Regeringens vägran att inträda i förbund med de allierade och med deras armåer förena en Svensk, varit väl underrättade. Vi vilja nu ej ingå i bedömmande af denna Regeringens politik, hvaröfver historien en gång skall dömma. Vare det nog att sörhållandet annoteras för framtida betraktelser. Sammanställda med deltagandet i Danmarks angelagenheter, 1848—49, och det sätt hvarpå vår Regering förstod begagna denna tidepunkt för lösandet af srågan om Skandinaviens enhet, blisva dess åtgöranden nu, ifråga om den stora striden mellan Östern och Vestern, bidrag till historien om dess utrikes politik, af samma karakter, som förslagen i tullresormen, rörande tryckfrihetssörordningen m. m. i afseende å samma styrelses inrikes politik. Tiden skall utvisa, om vår regerings ,neutralitet, ifråga om stäckande af Rysslands makt och afböjande af den fara, som från detta håll hotar vår nationella sjelfständighet och borgerliga frihet, berott på en försigtighet, om ock öfverdrifven, att icke utsätta fäderneslandet för den, såsom man befarar, ovissa utgången af ett storartadt krig, eller om den ägt samma grunder, som Preussens politik, hvilken i Sv. Tidn. karakteriseras på följande sätt: , Vi (Preussen) inse mycket väl detta (att Rysslands äregiriga planer skola tillbakavisas). Vi dela fullkomligt åsigten om garantisordringarnes rättvisa; vi hafva ju t. o. m. understödt dessa fordringar; men — vi vilja icke att Ryssland skall förödmjukas. Framtiden skall, såsom sagdt är, upplysa huru härmed hänger rätt tillsammans, sedan regeringen ej finner sin egen ära, sitt eget inflytande, det förtroende den borde söka äga hos nationen, kräfva, att den inför nationen redogjorde för sin politik, då — märk väl! — det är nationens sak det gäller i vida högre grad än regeringens. Emellertid är det samtidens fulla rätt, att följa de handlingar, som förekomma, med all uppmärksamhet och söka af dem gissa sig till en politik, hvilken man är angelägen att omsvepa med en ogenomtränglig hemlighetsslöja. En sådan handling, hvarom vi i går erhöllo underrättelse, är återkallandet af Sveriges och Norges minister i London hr Virgin och hans remplacerande af förre ministern i Berlin, frih. Hoehschild. Hvad som gjort denna händelse till föremål för en ovanlig uppmärksamhet är den kännedom man tror sig äga om hr Virgins karakter och åsigter, i det man anser honom vara en upplyst man, som förstår att uppfatta och värdera den nya tidens rigtning och derföre ägande afgjorda sympathier för England; under det man likaså tror sig veta, att friberre Hochschild, vid sin anställning i Berlin, förstått att mellan nämnde hof och svenska kabinettet bevara all önsklig ,entente cordiale Herr Virgins återkallande synes alltså bära samma karakter å svenska regeringens sida, som rid. Bunsens återkallande från samma ort å Preussiska regeringens sida, nemligen missnöje med alltför afgjorda engelska sympathier. Emellertid har väl ,Hemliga Utskottet nu fått någon del af regeringens politik. Önskligt vore, att de ledamöter af detta utskott, som sedermera skola med sitt anseende bestämma renresentationens heslat måtta afär