Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1854, sida 1

gade sig att synas lugn, oaktadt alla svartsjukans taggar stungo honom i hjertat. — Nå, det tycker jag om! sade Mathias. Nu börjar ni då att bli sörnustig. Men det är detsamma! jag vill heldst att ni skall se med edra egna ögon och kunna ta på saken med händerna; ty ni är och förblir ändå en tvislande Thomas. — Jag önskar blott det! — Ja, men på ett vilkor: Ni skall ge mig ert hedersord på att stanna qvar tilldess komedien är slut. — Och när år den slut? — För bösveln! När ni sett mamsell Cathrine och parisaren tillsammans vid Prins-källan. — Cathrine och herr Chollet tillsammans vid Prins-källan! utropade Bernhard. — Ja. — Och när skall jag få se det, Mathias? — Nu är klockan val åtta och hur mycket? Se på ert ur, herr Bernhard. Bernhard framtog uret med en hand, som icke längre darrade. Då stridens ögonblick nalkades, hade jätten återfått sina kraster. — Tre qvart till nio! sade han. — Godt, om en qvart! Så länge kan ni väl vänta! — Klockan nio således! sade Bernhard och torkade svetten ur pannan. — Ja, klockan nio. — Cathrine och parisaren vid Prins-källan! hviskade Bernhard, som efterhand åter började tvifla; hvad skola de göra der? — Ja hvad vet jag? sade Mathias, som med uppmärksam blick följde hvarje Bernhards rörelse; kanhända öfverenskomma om afresan. — Afresan? frågade Bernhard, i det han kramade sitt hufvud mellan sina händer, liksom fruktade hån att det skulle sprängas itu. — Ja, fortfor Mathias. I afton har parisaren i VillersCotterets sammanskrapat allt det guld han kunnat uppdrifva. — Mathias! mumlade Bernhard; du iskänker lidandets kalk Itemligen full för mig; om det endast är för att ega den glädjen att se mig plågas, så akta dig! (Forts.)