Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1854, sida 1

Klockan mellan 5 och 7 var derföre mor Ielliers värdshus på sin mest lysande höjdpunkt; derefter blef det allt tomare och tomare, och fram mot klockan tio på aftonen stod det alldeles öfvergifvet under uppsyn af en ung flicka vid namn Babet, som egde mor Telliers oinskränkta förtroende. Vid ett af borden utanför detta hus sutto tvenne skogstjenstemän, hvilka på morgonen deltagit i jagten efter det vildsvin, som vår vän Frans uppspårat. Dessa båda män hette Bobineau och La Jeunesse. På något afstånd derifrån, i närheten af en löfsal, fanns en kägelbana, der Mathias roade sig tillsammans med några fyrar af samma skrot och kom som han sjelf. Längre bort, under skogens hemlighetsfulla löftak, såg man promenerande komma och försvinna, och från långt håll nådde ljudet af violiner och klarinetter fram till det muntra värdshuset. Medan de båda männen vid bordet som bäst voro fördjupade i ett samtal, hvarunder glasen flitigt anlitades, nalkades Mathias dem hastigt och sade: — Hör på, Bobineau, var det icke ni, som nyss frågade efter inspektoren? — Nej, svarade Bobineau. — Jaså, jag tyckte det . . . han kommer der borta, och jag ville blott underrätta er derom, så att ni icke skulle söka honom förgäfves. — Då är det bäst att vi gå, sade La Jeunesse och framtog sin börs; eljest tror han, att vi ligga på värdshuset hela dagen. Var det icke 34 sous, mor Tellier? — Jo, svarade gumman. — Här äro pengarne. Farväll Huru brädtom de båda skogstjenstemännen än hade att komma derifrån, blefvo de dock stående och betraktade med förvåning en person, som i detsamma framkom mellan träden: det var Bernhard; men han såg blek och förstörd ut, halsduken hängde löst kring hans hals, och bans panna var betäckt af svett.