jag är en förnustig pojke och jag hyser aldrig agg tilll någon menniska. — Jag kommer mycket säkert, gode Mathias, sade Cathrine, i det hon gick upp på sitt rum. Vår Herre skall nog belöna dig. — Det hoppas jag väl! sade Mathias, i det han följde henne med ögonen, ända tilldess dörren stängde sig efter henne. Derpå gick han sjelf, med ett elakt leende öfver att se det oskyldiga barnet gå rakt in i fällan, bort åt skogen till, dit han med snabba steg skyndade in, i det han gjorde tecken åt en ryttare, som höll på något afstånd och som nu skyndade efter honom. — Hvad har du att säga mig? frågade han Mathias, i det ban höll in sin häst tätt invid oduglingen. — Allt går förträffligt! Han har redan gjort så många dumheter, att det snart kan vara nog; och dessutom saknar hon Paris, som det tyckes. — Hvad skall jag göra? — Återvända till Villers-Cotterets och stoppa edra fickor fulla med penningar . . . var sedan i afton vid festen i Corey, klockan nio . — Hvad då? — Då skall någon, som i morse icke vågade tala med er, och som icke tog vägen öfver Gondreville på hemresan, blott för att icke väcka uppseende, denna någon skall då vänta er lyid Prins-Källan. — Hon samtycker således till att fly med mig? utropade sarizaren gladjedrucken. — Hon samtycker till allt! sade vagabonden. — Mathias! sade den unge mannen; om du icke ljuger för mig, får du 25 Louisdorer! .... således i afton klockan nio! Med dessa ord satte han sporrarne i hästens sida och galopperade bortåt vägen till Villers-Cotterts. — ITjugusem Louisdorer! mumlade Mathias. Det är en liten ganska nätt summa, för att icke tala om hämnden, som jag får på köpet! .. . Jag är ju en nattuggla, och ugglan är en olycksprofet! . . . Ugglan önskar er en rolig natt, bäste herr Bernhard ! I detsamma satte han båda händerna för munnen och utstötte ett läte, som förvillande liknade nattugglans skri— Godnatt, häste herr Bernhard! ropade han ännu en gång, i det han försvann i snåret i riktningen mot Corcy. (Forts.)