— Jo det vill jag minsann göra, mamsell Cathrine! sade Mathias, som i detsamma lutade sig in genom sönstret. Åsynen af Mathias förorsakade den stackars Cathrine en verklig glädje. — Ja, ja, ropade hon; säg mig hvar Bernhard är och hvarför han gått sin väg? Mathias gaf till ett gapskratt, medan Cathrine ångestfullt lyssnade på hans svar. — Hvarför han gått sin väg! .... skall jag säga er det ? — Ja, jag ber dig derom. — Emedan herr Watrin kört honom på porten. — kört honom på porten! Fadren sin son! och hvarför ? — Hvarför? För det han vill gifta sig med er, till trots för hela verlden, den envise! — Bortjagad! Bortjagad för min skull! Fördrifven ur sin faders hus! — Jo, jag menar det! Det föll några hårda ord dem emellan! Ser ni; jag var inne i kammaren här bredvid, der jag hörde allt ... Ni må icke tro att jag lyssnade, men de skreko så högt, att jag nog var tvungen höra det ... det var till och med ett ögonbiick, då herr Bernhard sade till pappa Watrin: Allt det onda som kan komma att hända, skall återfalla på dig! och jag tror till och med att gubben sprang bort och grep efter bössan. Det var lyckligt att det stannade dervid, ty ni kan vara öfvertygad, att gubben icke skjuter illa. — O min Gud, min Gud! min stackars Bernhard! — Ja, icke sannt! Efter allt hvad han utstått för er skull, kunde han nog sörtjena att återse er ännu en gång, om icke för annat, så på det ni må kunna afhålla honom från att begå dumheter. — Se mig ännu en gång? Ja, det ar min innerligaste önskan, men hur? — Han skall vänta er i afton . . det har han sjelf bedt mig säga er. — Hvar? — Vid Prins-källan. — Hur dags? — Klockan nio. — Jag kommer, Mathias, jag kommer! — Men uteblif icke, ty då skulle jag råka illa ut. Herr Bernhard, skall jag säga er, är icke att leka med, och han gaf mig i morse en örfil, som ännu bränner mig på kinden! Men