Cathrine Blum. Af Alexander Dumas, (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 212.) — Ja, ni har rätt, sade han. Jag har varit hård; men ni vet också, att det är hennes skuld ensamt . . . gå och ordna saken med henne . . . jag vill emellertid göra en rund ute i skogen. Jag har alltid förnummit att skugga och ensamhet bringa mig goda råd. Han räckte handen åt abben; men utan att se på Cathrine gick han ut ur huset, tog kosan tvärt öfver vägen och var ett ögonblick derefter försvunnen bland buskarne. För att undslippa hvarje förklaring, hade abbån gerna velat göra sammaledes; emellertid gick han dock fram emot köket, der han var viss på att träffa fru Watrin. Cathrine höll honom tillbaka. — För Himlens skull, herr abbå, sade hon; haf medlidande med mig och berätta mig hvad som föregått här! — Mitt kära barn, sade den vördnadsvärde andlige, i det han fattade den unga flickans båda händer; du är så god och så from, att du icke kan ha annat än vänner både här och i himlen. Fortfar derföre att hoppas, anklaga ingen och öfverlemna åt Guds godhet och de dinas kärlek att ordna allt till det bästa. — Men jag då? hvad skall jag göra? frågade Cathrine. — Bed till Gud, att en far och en son, som lemnat hvarandra i vrede och med tårar, må återse hvarandra med försonlighet och glädje. Han lemnade Cathrine något mera lugnad, och gick ut i koket, der han träffade mor Mariane, som gick och skakade på hufvudet samt gret sina modiga tårar, under det hon slådde sina kaniner och knådade degen till sin kaka. Cathrine såg abben aflägsna sig, utan att förstå hvad han menat med sina sista ord. — Min Gud, min Gud! sade hon högt; finnes då ingen som vill säga mig hvad som föregår här!