Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1854, sida 1

— Gå din väg, säger jag dig! skrek gubben. Ingen har bedt dig kommit hit. Men familjen Watrin liknade sig sjelf deri, att hvar och en hade sin portion af envishet och halsstarrighet. I stället för att vänta till dess fadrens mörka panna uppklarnat och sedan komma tillbaka, säsom denne på ett något brutalt satt uppmanat: honom, gick Bernhard direkte fram till honom och sade med fast röst: — Min mor gråter och vill icke svara mig; du gråter och vill köra mig på dörren . — Du misstar dig, jag gråter icke. — Var lugn, Bernhard! var lugn! sade abbn; allt kan änä nu blifva godt. Men Bernhard hörde honom icke. — O, jag olycklige! utropade han, i den tro att modren samtyckte till förbindelsen, men att sadren satte sig deremot; — o, jag olycklige! i fem och tjugu år har jag älskat min far, och min far älskar icke mig! — Blygs! ropade abben, du syndar mot Försynen. — Men ni ser ju, att min far icke älskar mig, sade Bernhard, då han nekar mig det enda, som skulle kunna göra mig lycklig. — Hör ni! utropade fadren; hör ni, huru ungdomen dömmer? — Men, fortfor Bernhard, ingen skall säga om mig attjag ölvergifvit den stackars flickan för en dylik nycks skull. — Jag har redan tre gånger sagt dig, att du skall gå, Bernhard! skrek gubben. — Jag går, sade den unge mannen; men jag är tjugufem år gammal; jag är sjelf herre öfver mina handlingar, och tilll det, som man är grym nog att förneka mig, gifver lagen mig rättighet. — Lagen? ropade hans far alldeles ursinnig; jag tror, Gud förlåte mig, att han talar till mig om lagen! — Är det min skull? — Lagen!. — Du ärifver mig ju till det yttersta. — Lagen!... ut ur mitt hus! ... du hotar din far med lagen! bort från mina ögon och låt mig aldrig mera se dig!... Lagen! . — lag går, sade Bernhard, estersom du förskjuter mig; men tänk på denna stund, och följderna deraf skola återsalla på dig! Bernhard grep sin bössa och störtade som en vansinnig ut