Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1854, sida 1

Cathrine Blum. Af Alexander Dumas. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 211.) Skogvaktaren och abben sågo på hvarandra. — Min käre vän! sade den sednare, fatta mod, och låt icke vreden öfverväldiga er. — Men har man nånsin hört något dylikt? ropade Watrin ursinnig. — Jag har ännu ett godt hopp, svarade abbn; låt barnen tala med henne! — Hon skall icke vilja se dem, icke tala med dem! det skall icke heta att hon gifvit efter af medlidande; nej, blir hon icke förnuftig dessförutan, vill jag icke ha vidare med henne att göra. Jag skulle låta barnen se och tala med henne? nej, jag skulle blygas inför mig sjelf deröfver! jag vill icke att de skola veta, att deras mor är ett sådant dumhufvud! I detta ögonblick stack Bernhard hufvudet in genom dörren; Watrin varseblef honom och sade till abben: —Tala icke om hvad som förefallit här; derom ber jag er på det allvarligaste! Bernhard hade observerat sin sars blick och hans tystnad, och detta ökade ännu mer hans oro. — Nåväl, min far? frågade han ändtligen med osäker röst. — Hvem har kallat på dig? frågade Watrin. — Men min far! återtog Bernhard bönfallande. Sonens röst gick gubben till hjertat; men han beherrskade sig och med en stamma lika barsk, som Bernhards varit bevekande, ropade han: — Jag frågar, hvem som kallat på dig? — Ingen, det vet jag väl... men jag hoppades... — Gå din väg! Du är en dåre, om du hoppas något. — Min bäste far, sade Bernhard, säg mig blott ett enda vänligt ord. — Gål — Jag besvär dig, min far...