dan följt med dem, för att bese ett ställe på Öhmans gård, som Eriksson frågat Jonsson, om han ville omgräfva åt Öhman. Sedan stället tagits i betraktande, hade de gått in hos Eriksson, der Öhman yttrat, att om Jonsson kunde skaffa honom af med hans hus, så skulle Jonsson få följa honom utrikes, men då Erikssons hustru i detsamma inkommit, hade samtalet upphört, hvaref er det icke förvyats; tilläggande Jonsson, det han likväl hunnit svara, att han icke ville lyssna härtill, evär han insett att afsigten varit, det Jonsson skulle tända eld på huset, då Öhman förklarat, att om Jonsson icke ville göra det, skulle Öhman nog bestyra derom. Bland vittnen som hördes inför domstolen må nämnas jungfru Lange, som upplyste, att hon, som bodde vid Husargatan, straxt ofvanom Pihlgatan, ifrågavarande natt gått till sängs kl. I till 12, men icke kunnat somna, enär några personer, som gått fram och åter på gaten, stört henne. Vid, första brandskottet i staden hade hon uppstigit och rullat upp gardinen. Hon hade då bemärkt tvenne karlar, stående straxt utanför hennes fönster, hvarifrån man kunnat se Öhmans brinnande hus. Ingen utom dessa karlar syntes till, och det hade fästat hennes uppmärksamhet, att de länge stodo stilla på gatan, i stället att, såsom bon tyckt, de bordt ha skyndat till brandstället eller åtminstone genom rop väckt grannarne. Den ene af dessa karlar, som varit kortare till vexten än den andre, hade begagnat grå och den senare en blå längtröja, sådane som s. k. Ahlbönder brukade bära. Båda hade haft mössor. Då andra skottet eslossats, hade samma personer skyndat utför Husargatan, i stället för att taga vägen öfver Pihlgatan till brandstället, som de väl bordt, om de varit måna att hjelpa till vid elen. Pehr Öhman och Lundmark kunde häremot icke förneka, att de sagde natt begagnat mössor, äfvensom de medgåfvo att Öhman påhaft grå och Lundmark blå långtröja. Förklarande Lange, sedan hon närmare betraktat dessa personer, att enär hon icke kunnat se karlarnes ansigten, hon icke kunde bestämdt igenkänna bemälte karlar uti Pehr och Lundmark, ehuru deras längd dermed vore öfverensstämmande. Sistlidne Onsdag, då ransakningen afslutades i mordbrandskomplotten, hördes några vittnen, af hvilkas berättelser man erhållit helt oväntade upplysningar. Så berättade en hustru Christina Olsson, boende i flygeln till s. k. Femkanten, hvilken vetter åt Erikssons bakgård, att hon den natt branden timade, väcktes af sin sjuka dotter, som yttrat att det vore vackert månsken, hvadan hustru Olsson gått upp och genom ett svalefönster betraktat vädret. Hon fick då se eld uppflamma utur Öhmans hus, men Erikssons var ännu icke antändt. Ingen menniska var synlig, allt tyst och stilla. Förskräckt häröfver och den hotande faran, ämnade hon skynda ned för att göra larm, då en lång karl, af samma storlek och vext som Eriksson, blott iklädd skjorta och kalsonger, som räckte till knäet, utkom från Erikssons förstuga på gården, men sedan han ett ögonblick betraktat elden, åter skyndade tillbaka in uti huset. Hustru Olsson kunde likväl icke, i anseende till afståndet, urskilja anletsdragen hos denne man, men då liksom nu hade hennes öfvertygelse varit, att hon i denne karl sett Eriksson, enär ingen annan mansperson, så vidt hon kände, hvarken funnits uti E:s hus eller i närheten derintill, som liknat mannen på gården. Hon hade derför glädt sig åt att E:n redan bemärkt elden, då hon antog för gifvet att alla snart skulle blifva väckta. Emellertid hade hon klädt sig och skyndat inpå E:s gård, der hon träffat några fruntimmer, som ber gat husgerådssaker, men Eriksson hade icke synts till. Härvid anmärkte Eriksson, att den ifrågavarande mannen omöjligen kunnat vara Eriksson, som först sedan elden inträngt i hans bus, utkommit, såsom kändt är, genom vindskammarfönstret, då flere personer voro tillstädes. Han hade dessutom aldrig begagnat sådane kalsonger, som vittnet uppgifvit, men väl bans hustru, som vore nära på så läng som han sjelf, hvadan ban förmodade att det varit hon, hvilken hustru Olsson sett på gården, men, i anseende till afståndet, tagit för en karl; sådant vore så mycket troligare, som Erikssons hustru för honom omtalat, att hon vid eldens upptäckande sprungit ut på gården. Vittnet ville emellertid icke frångå sin utsago, utan påstod bestämdt att det varit en karl, men icke ett fruntimmer, likväl kunde vittnet icke taga på sin ed att denne man varit Eriksson. Derefter förekommo vaktmästare-enkan Gillberg och hennes döttrar, som varit boende uti Erikssons hus, på vinden, vägg om vägg med Eriksson, då branden inträffade. Af deras berättelser inhemtades, att när Erikssons dotter genom stark bultning på fadrens dörr och rop till denne att elden vore lös, äfven väckt dem, hade enkan Gillbergs dotter, under det de andra varit sysselsatta med sina saker, öppnat deras dörr åt vinden, då bon i detsamma fick se Eriksson utkomma från sitt rum, fullt klädd som han vanligen brukade vara, med mössa på hufvudet och några nycklar i handen, men genast vända tillbaka dit, tillstängande dörren efter sig. Huru han sedermera derifrån nedkommit visste intet af vittnena, ty de hade haft nog att sköta för sig sjelfva. Häremot invände Eriksson att det vore alldeles obegripligt huru jungfru Gillberg kunde prata dylikt, ty såsom redan af undersökningen är kändt, hade han, vid dottrens bultning och rop, stigit upp och öppnat dörren, då rök och eld, som bränt honom i håret, tvingat honom att stänga dörren och i blotta skjortan söka sin räddning genom fönstret. Eriksson påstod derför att vittnet i förskräckelsen bestämdt hade tagit miste på hans klädsel. Vittnet vidhöll ändå hvad det sagt, försäkrande att ehuru det varit något törskräckt, det likväl bestämdt kunde taga på sin ed att Eriksson visat sig vid ifrågavarande tillfalle fullt påklädd med mössa på hufvudet och nyckelknippa i handen, så som man dagligen förut sett honom gå omkring i huset. Utslag kommer att meddelas den 13 dennes. ds een —— Handelsunderrättelsor. London den 5 September. Marknaden för Eng. KHlonial socker är flau. men man kan icke notera