Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1854, sida 1

Under de trettio år han varit hennes biktsader, hade han hast tillrackligt tillsalle att lara känna henne, och då han visste att envishet var hennes hufvudsel, hade han icke synnerligt hopp om bättre framgång än skogvaktaren. Det var derför också med ett visst inre tvifvel som han, i trots af sin skenbara säkerhet, upptog detta thema. — Har ni, goda fru Watrin, frågade han, alls intet annat att invända mot detta giftermål, än skilnaden i trosbekännelse? — Nej, herr abbe, alls intet annat; men jag tycker att det är mer än nog. — Då kan jag med godt samvete säga er, att ni borde säga ja i stället för nej. 0, herr abb6! utropade Mariane och lyfte ögonen mot höjden. Vill ni tillråda mig att ge mitt samtycke till ett dylikt giltermål? Det är ju just er pligt att af alla krafter sätta er deremot. — Det är min pligt att, på den smala gångstig jag vandrar här i verlden, skänka dem som ledsaga mig så mycken lycka som möjligt; det är min pligt att trösta de olycklige och att att förhjelpa dem, som förtjena blifva lycklige, till att ernå denna lycka. — Men detta giftermål skulle ju göra min son till evigt sördömd! — Låt oss vara förnustige, kära fru Watrin! Har Cathrine icke, oaktadt hon är protestant, alltid aktat och älskat er som en mor? — Jo, derom säger jag icke det ringaste! det har hon, den rättvisan måste jag göra henne. — År hon icke mild, god, välgörande? — Allt detta är hon. . — From, uppriktig, blygsam? — Jo. — Då kan ni, goda fru Watrin, lugna ert samvete. Den religion, som lärt Cathrine alla dessa dygder, skall icke a er son i fördömmelse. — Nej, nej, herr abb; det får icke ske, det skall icke ske! återtog Mariane, hvars envishet syntes tilltaga. — Jag ber er, jag bönfaller er derom! sade abbån. — Nej! DAS höjde sin blick mot himlen. — O, min Gud, min Gud! hviskade han. Du, som är så god, så mild och så barmhertig, du som blott har en blick för att dömma dina skapade varelser! min Gud! du ser i hvilken