Cathrine Blum. Af Alexander Dumas, (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 209.) Jag såge heldre, sade: abben, i det han vände och vred penningarne mellan fingrarne; liksom gjorde han sig samvete öfver att beröfva honom så mycket; jag såge heldre att ni gäsve honom tre francs: eller alls ingenting: och tilläte honom att plocka litet vedflisor i ert: distrikt. Pappa Watrin såg skarpt på abbn, derpå sade han i en ärlig. och öppen ton: — Veden, min kare herr abbe, tillhör hertigen af Orleans, men pengarne äro mina. Tag derför pengarne och låt Peter noga akta sig att röra vid veden! Dermed är den saken i ordning, och låt oss nu öfvergå till: den nästa. Hvad har ni ytterligare. att be mig om? — Jag har åtagit mig att framföra en petition. — Till hvem? — Till er. — En petition till mig. Hit med den då! — Den är affattad. mundtligt. — Från hvem kommer den? — Från Bernhard. — Hvad vill han? — Han vill ... — Nåå? ö — Han vill gerna gifta sig. — Ser man på! ropade pappa Watrin. — Hvarför säger ni ser man på? Är han icke gammal nog för att gifta sig? frågade abben. — Åh jo, men hvem vill han då ha? — En liten söt flicka, som han älskar och som älskar honom tillbaka. — Om det blott icke är fröken Euphrosyne, så kan han för mig gifta sig med hvem han vill, om det så vore med. min farmor. — Var lugn, min hedersvän! Den. flicka han älskar är ingen annan än Cathrine.