Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1854, sida 1

liga! ... Se, tillade Bernhard, i det han lade sin hand på abbens skuldra; der kommer just gamle pappa ut ur sitt rum ! Ni vet nu hvad det är för en fästning som skall tagas med! storm, gå derföre straxt lös på den. Emellertid skola Cathrine och jag. ta oss en liten promenad. Kom, Cathrine. Och de båda unga flögo, lätta och muntra som ett par foglar, på dörren och togo vägen åt skogen. Emellertid hade pappa Watrin inträdt och abben vände sig nu hälsande till honom. 7 oo— Jag såg er på långt håll, började pappa Watrin, och jag sade straxt för mig sjel: Det är abbn, för tusan, det är abbån! Men jag ville icke tro mina egna ögon. Hvilken ovanlig händelse ! jag slår vad att ni icke kommer för vår skull, utan för Cathrines. Nej, ni misstar er helt och hållet, ty jag visste icke att hon var kommen. — Nå, då har ni väl blifvit dubbelt glad öfver att råka henne? Hvad hon blifvit vacker! — Jag hoppas, att ni stannar qvar här till middagen ? Det säger jag er förut, herr abbe, att hvar och en, som i dag inträder i mitt hus, icke slipper derifrån igen före klockan 2 i morgon bittida. Pappa Watrin räckte abben båda sina händer. — Klockan 2 i morgon bittida! upprepade abbn; men det har då ännu aldrig händt mig, att komma i säng kl. 2. Och hur skulle jag komma hem sen? — Herr mairen kör er i sin Wienervagn. Abbn skakade på hufvudet. — Herr mairen och jag stå just icke på så särdeles god fot med hvarandra. — Det är er skuld, sade pappa Watrin. — Huru? min skuld? frågade abben förvånad. — Ja, emedan ni begått den ojförsigtigheten att säga åt honom: du skall icke hafva lust till din nästas hus, o. s. v. — Låt gå! fortfor abbån; jag vill då bli qvar, till och med om jag skulle riskera att få gå till fots hem midt i natten. — Bravo! Nu sätter ni mig åter i godt lynne, abbå! — Desto bättre, sade denne i det han lade sin arm på skogvaktarens; ty jag behöfver just att träffa er vid godt lynne. — Mig? frågade han förundrad. — Ja . . ni är stundom något vresig. — Åh prat!