Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1854, sida 1

Cathrine Blum. Af Ålexander Dumas. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 208.) Då det var en duktig promenad för den gode abbn från hans kyrka till det nya huset, dit han eljest aldrig brukade komma, och då för öfrigt ingen yttre anledning till hans ditkomst förefanns, frågade Bernhard honom småleende, sedan hanj först kysst hans hand: — Men hur kommer det till, att ni hälsar på oss, herri abbG? — Jag kommer helt enkelt för att tala vid din far. — Har ni träffat honom? — Nej, icke ännu. — Herr abbe, fortfor Bernhard med en öm blick på Cathrine, ni är alltid välkommen, men i dag mer än vanligt! — Jag kan nog förstå det; du menar väl för det att det kära barnet der har kommit tillbaka. — Dels derför, dels äfven af ett annat skäl. — Låt höra, kära barn, hvad det är! sade abben, i det han letade efter en stol. — Bernhard framsatte genast en ländstol till honom och sade småleende: — Jag skulle egentligen börja med en lång inledning; men jag vill säga er hela saken med få ord: Cathrine och jag ämna gifta oss med hvarandra. — Aha! och du älskar Cathrine, min son? frågade abben. — Jo, jag skulle tro det. — Och du? Håller du af Bernhard, mitt barn? — Ja, af hela min själ. — Men det borde ju föräldrarne först veta. — Ja visst, herr abb, sade Bernhard; men ni är min fars vän, min mors biktfader och vår egen kära abbe; tala derföre derom med pappa, så säger han det nog åt mor! Se till att ni skaffar oss deras samtycke, hvilket nog icke kommer att stå hårdt om, så skall ni göra tvenne menniskor mycket lyck