Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1854, sida 1

arm i arm gå fram mot huset. Han smålog tyst för sig sjelf vid åsynen af deras glada och lyckliga ansigten, och gick upp! på sitt rum, för att icke störa dem i deras lycka. — Skall du alltid hålla af mig? frågade Cathrine. — Alltid! svarade Bernhard. — Det är ändå besynnerligt, fortfor Cathrine; jag borde känna mig glad och lätt om hjertat vid detta löfte, men det gör mig tvertom sorgsen och förstämd. — Min stackars, dyra Cathrine! hviskade Bernhard med det ömmaste uttryck; när jag gör dig sorgsen genom att säga att jag älskar dig, hvad skall jag då säga för att göra dig glad? — Bernhard! fortfor den unga flickan, i det hon mera syntes svara på sina egna tankar, än på sin älskares kärleksfulla ord; dina föräldrar hafva varit gifta i tjugusex år, och, på några små tvister när, äro de lika lyckliga nu, som den dag, då de blefvo vigde . . . Hvar gång jag ser på dem frågar jag mig sjelf, om vi skola bli lika lyckliga, och om vår lycka skall blifva lika varaktig. — Ja, hvarför icke? frågade Bernhard. — Om jag hade en mor, skulle hon i mitt ställe fråga dig derom; men jag är en stackars föräldralös flicka, och hela min lycka ligger i dina händer! Hör, Bernhard, om du tror det vara möjligt, att du en gång kunde komma att älska mig mindre än nu, så låt oss heldre bryta nu på ögonblicket! Jag vet väl, att det skulle bli min död, men om du en gång skulle upphöra att älska mig, o, då ville jag tusen gånger heldre dö nu, medan du älskar mig, än afbida den dagen. — Se på mig, Cathrine, svarade Bernhard, och du kan läsa svaret i mina ögon! D Uen har du pröfvat dig sjelf, Bernhard? Är du säker på, att du icke blott håller af mig som en bror, utan att du verkligen älskar mig? — Jag har icke pröfvat mig sjelf, svarade den unge mannen; men du har pröfvat mig! — Jag! på hvad sätt? frågade Cathrine. — Genom din aderton månaders frånvaro! Tror du, att det icke är ett tillräckligt prof? Då jag undantager mina båda korta resor till Paris, har jag under hela denna tid alls icke lefvat; ty det är icke att lefva, då man är borta från sin själ, då man icke har något att älska, då man hvarken har sinne eller smak för något och alltid är vid dåligt lynne. O min Gud! alla som känna mig kunna säga dig, att jag hvarken har fröjdat mig åt min skog, i hvilken jag är född, eller åt mina