Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1854, sida 1

Cathrine HBIuMm. Af Ålexander Dumas. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 206.) — Ja, då får jag väl fara med detsamma . . . . Farväl så länge, pappa! Vi båda ha mycket att prata med hvarandra; nu kör jag flickan hem, och om en timma är jag här igen, ty hästarne springa pråktigt. Om vi då kunna komma öfverens . — Komma ölverens? — Nå ja, här är min hand! jag säger icke mer ... farväl pappa! Adjö så länge, fru Watrin, och se för all del väl om frikassen. Med dessa ord gick mairen ut ur rummet, och mor Mariane följde honom med många nigningar till dörren. Hennes man rörde sig deremot icke från stället. Han skakade blott på husvudet, ty det var honom redan tillräckligt klart, att han icke misstagit sig på mairen, och att han gick ut på, såsom han sjelf sagt, att draga honom nattmössan öfver öronen. Då Mariane åter inkom, var hon ännu helt olycklig öfver att fröken farit sin väg. — Hör, min gubbe, sade hon; jag vill hoppas, att du grälar rätt duktigt på Bernhard. — Hvarför det? frågade han barskt. — Hvarför? Emedan han icke haft ögon för någon annan än Cathrine, och knappt velat hälsa på fröken. — Ja, henne kan han ju också få se hvarenda dag, men Cathrine har han ju icke sett på aderton månader — hörde du för öfrigt hvad mairen sade? , — Om hvad? — om sirikassen, som du skulle draga försorg om. Det var ett godt råd han gaf dig. — Men jag ville blott säga dig ... — Det är, tror jag, också en torta, som skulle i ugnen. — Jag förstår dig ganska väl; du vill att jag skall gå min väg och det skall jag också göra! Och dermed gick hon, blossande af vrede, ut genom dörren. I detsamma såg pappa Watrin genom fönstret de båda unga