Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1854, sida 1

susande ekar, eller mina silsverstammiga bokar! Förr, då jag gick ut om morgonen och då jag återvände om aftonen, hörde jag din röst i hvarje sogels qvitter, och bakom hvarje stam tyckte jag mig se dig vinka; men sedan du for bort, Cathrine, har ingen morgon gått förbi, utan att jag sagt till de andre: hvar ha foglarne tagit vägen? jag tycker att jag aldrig hör dem sjunga såsom fordom! och ingen afton har försvunnit, utan att jag trött, sorgsen och utmattad återvändt till mitt hem. — Gode Bernhard! hviskade Cathrine, i det hon räckte ynglingen sin vackra panna att kyssa. — Men sedan du kommit tillbaka, Cathrine, fortfor Bernhard med denna inspiration, af hvilken endast ungdomen är mäktig; sedan du kommit tillbaka, är allt åter annorlunda! Foglarne sjunga åter på sina grenar, din gestalt vinkar mig åter, och innanför denna tröskel, det vet jag, bor min sanna lycka. — O, min Bernhard, hvad jag älskar dig! utbrast Cathrine. — Och dessutom . . . dessutom, fortfor Bernhard med rynkade ögonbryn och i det han med handen for öfver pannan... nej, jag vill icke tala med dig derom. — Tala med mig om allt! säg mig allt! Du får icke dölja något för mig. — I morse, Cathrine, då den afskyvärde Mathias visade mig brefvet från Parisaren, detta bref, hvari han vågar tala till dig, min ljufva majblomma, likasom till de andra slinkorna inne i staden, fattades jag af en sådan smärta, att jag trodde jag skulle dö, och af ett sådant raseri, att jag sade till mig sjelf: jag vill dö, men innan jag dör vill jag mörda honom! — Ja, sade Cathrine ömt; och derför gick du ned åt Gondreville-vägen med din laddade bössa, istället för att här lugnt invänta din Cathrine! Men du har också blifvit straffad derför, ty du fick se henne först en timma efter de andre! Den oskyldige har emellertid blifvit straffad med den skyldige! Fy, hur kan man vara så svartsjuk! — Ja, ja, svartsjuk! mumlade Bernhard mellan tänderna. Det är det rätta ordet! O, du vet icke hvad det vill säga att vara svartsjuk! — Jo, jag har sjelf ett ögonblick varit svartsjuk, sade Cathrine småleende; men var lugn, jag är det icke mer. (Forts.)