täringen af bränvin här måste vara betydlig, bevittnas bäst deraf, att mer än en bonde -har supit upp sin gård hos handelsmännen i Kongsbacka, som egentligen är en stor krog. Inom distriktet lides ingen nykterhetsförening, och som inga andra band synas läggas på den, som vill supa här, så får man se öfvermagen raglande och gubben i landsvägsgropen. Näringen är hufvudsakligast åkerbruk. Åtskilliga socknar hafva derjemte sin binäring, Lindome af snickareoch smidesarbeten, Elfsåker af hästtäcken, Sibbarp af mattor. I Svartrå, Ullared m. fl. upphuggas stäf till silltunnor, som från Warberg skeppas till Norge. Fjärås, Ölmevalla och Frillesås afyttra linneväfnad. Spånad är karlarnes sysselsättning under vintern. Utom ofvannämnda sjukdomar uppgifvas såsom endemiska: tyfösa lunginflamationer i Liungby pastorat. Af södra Hallands prov.-låkare-distrikt (prov. -läk. Smitt) med en folkmängd år 1850 af 45,741 på en areal af 553, 715 tunnland, utgör trakten från Hallandsås till Faikenberg längs hafvet och till ett afstånd derifrån af I a 13 mil ett flackt kustland med flera flygsandsfält; längre från kusten vidtager en mera bergig och kuperad trakt, med från Småland utskjutande, för det mesta lägre bergåsar. Hela kusten saknar skärgård, och ankarplatser fås endast vid de större åmynningarna; betydligare insjö finnes icke i distriktet, men en stor mängd småsjöar. Bland flera ansenligare höjder reser sig högst Hallandsås med Högaltaknall, som har en höjd af 760 fot öfver hafvet. Åt Småländska sidan har landet betydlig höjd; jordmånen ytterst ofruktbar; natifroster förstöra der ofta den huf udsakligen odlade hafren. Bergarten är gneis och granitartad sådan, på några ställen skiffrig och fast, så att den väl låter arbeta sig. Kalkmergel finnes på mänga ställen både närmare kusten och aflägse derifrån och uppsökes numera flitigt af odlaren. Jordmanen är likval hufvudsakligen sandig, mest med underlag af lera. Klimatet är i allmänhet mildt och medeltemperaturen för de sistförflutna 7 ären, har i Halmstad varit , . Öfvervägande vindar äro S.V. och V. Distriktets flora är ganska rikhaltig och Nissa-dalen är för mången botanikus ett kärt tillhall. Jordbruket utgör hufvudnäringen; fiske idkas obetydligt i anseende till den flacka kusten; från distriktets ostliga och skogigare delar är god trädvaruafsättning med bjelkar och bräder på Danmark och boketunnstaf på Norge; kring Laholmstrakten tillverkas betydligt yllevaror för hand, men i senare tider håller denna näringsgren på att gå under, dels genom täflan med utländska sabrikater, dels derigenom att allmogen sjelf i kringliggande orter börjat sticka sina tröjor, strumpor och dylikt. Jordbruket har på senare åren betydligt förbättrats genom det efterdöme, som egarne af de större egendomarne gifvit allmogen och denna begärligt uppfattat, särdeles i afseende på dikning, mergling och klöfverodling. Folklynnet är i allmänhet stilla och fogligt; öfvervåld förekommer i denna del af länet mindre än på andra ställen; själsodlingen är icke på någon särdeles hög ståndpunkt och läseriet har lätt för att här vinna insteg, men faller ock med läsarprestens förflyttning från orten. Välståndet bland allmogen tillhör mera kustlandet, fattigdomen den högländtare östliga delen af distriktet och de trakter, der hofverierna ännu icke afskaslats. Särdeles benägenhet för handel tillhör flera socknar, derifrån karlarne utvandra med yllevaror till aflägsnare orter. I Skåne sökes biförtjenst genom tröskning och bränvinsbränning, och qvinfolken begifva sig till Norr-Halland för att bereda lin samt till Skåne för att sticka ylletröjor, strumpor m. m. I flera socknar äro karlarne lika skickliga som qvinnorna i stickande af yllesaker. Mot sedligheten hos den lägre klassen och allmogen torde icke särdeles i allmänhet vara att anmärka, och påtagligen har fyllerilasten under senare åren aftagit. Snygghet i kläder och renlighet i föda torde vara mera ytlig än önskligt är, och vid beväringsynglingarnes besigtning finner man, huruledes skabbfri hud nästan hörer till undantagen; sjukdomen benämnes icke heller med det rätta namnet, utan kallas Massel eller Mehn, så vida den icke finnes i högre grad. I afseende på endemiska sjukdomar kan endast Skabb så anses, och antager denna stundom herpetisk form.