Såsom skäl till afslag har man anfört, att den närvarande tidens politiska förvecklingar kunna möjligtvis göra det nödvändigt äfven för vårt fädernesland, att verksamt deltaga uti det stora europeiska kriget, i hvilket fall skulle fordras utomordentliga uppoffringar, hvadan det icke vore rådligt att nu efterskänka den ifrågavarande stats-inkomsten. Vigten af denna anmärkning vill jag visst icke förneka. Till krigsrustningar och militärbehof äro redan betydliga anslag beviljade, och, i den händelse så olyckligt skulle vara, att krig utbryter, komma de att fordras många gånger större. Men mig synes, att dessa krigsgärder böra utgöras af samhällets bättre lottade medlemmar, hvilkas egendom och välstånd hotas af fienden. Arbetsklasserna få gälda sin skuld till fosterjorden med sina egna personer, ty från deras talrika skaror utgå de trupper, som till största antalet i striderna sa kläda blodig skjorta för fäderneslandet. Dessutom hafva vi äfven i fredstider inhemska fiender, vida farligare och svårare att motstå och öfvervinna, än alla siendtliga anfall från främmande folk. Och dessa inhemska fiender plägar man utmärka med namnen lösdrifveri och pauperism, hvilka utgöra den vidt utgrenade plantskolan för sedeslösheten, lasterna och brotten. Att öfvervinna dessa fiender och förebygga deras tillväxt af de fattiga folkklassernas barn, är utan tvifvel den närva rande tidens svår-ste somhalls-problem. Ty de gamla mer eller mindre vanfrejdade lösdiifvare och brottslingar skulle efterhand utdö, om icke deras talrika härar vunne daglig förstärkning från uppväxande generationer. Det förutnämnda sorgliga exemplet från hufvudstaden är härutinnan betecknande. Men om också denna svåra uppgift aldrig skulle på ett tillfredsställande sätt kunna lösas, måste man dock städse göra alla möjliga försök och vidtaga alla de åtgärder, som man kan förmoda i någon mån skola bidraga till att hämma detta förskräckliga onda; och om den personliga skyddsafgiften användes till ett sådant skydd, är den sannerligen icke bortkastad till något ovigtigt ändamål. Man har äfven klandrat, att ingen plan är uppgjord och inga garantier gifna för dessa medels äQndamälsenliga användande. Men är nu det vigtiga ärendet: fattiga barns undervisning och uppfostran, såsom man rätteligen påstår, ett menighetsbestyr eller en kommunal-angelägenhet, så är det också otvifvelaktigt lämpligast, att denna inom hvarje kommun regleras efter sig företeende förhållanden, när endast det ändamål blir bestämdt, hyartill medlen ovillkorligen skola användas. andra sidan säger man, att frågan är blott huruvida statsverket kan umbära personliga skyddsafgiften, och i händelse sådant kan medgifvas, hafva Rikets Ständer icke att befatta sig med, om den skall utgå till kommunala behof eller icke, och ännu mindre till hvilka ändamål den skall användas. Till svar härpå vill jag endast erinra, det Ständerna anses redan hafva beslutat, att afgiften verkligen skall utgå, och att således nu endast återstår att bestämma ändamålet hvartill medlen skola användas. Eu sådan bestämning har utgått från Ständerna i afseende på andra personliga afgifter, då fråga varit om allmänt samhällsvigtiga ändamål. Så har skett från längre tid tillbaka med kurhusafgifsten. Dess ändamål är veneriska smittans hämmande: och om man i någon mån skulle kunna hindra lättjans, liderlighetens och lasternas smitta att gripa omkring sig ibland den uppväxande ungdomen, vore väl detta icke något mindre vigtigt ändamål, än det förenämnda. Äfvenledes hafva Ständerna beslutat och konungen fastställt ändamålet, beloppet och uppbördssättet af den nu utgiende personliga afgiften till folkundervisninen. : Det är af alla dessa anledningar och på de nu anförda grunder jag dristar vördsamt och ödmjukast föreslå följande: 1:o att Rikets Ständer förklara, det personliga skyddsafgiften icke upptages såsom statsinkomst, och att således första artikeln kommer att utur bevillningsförordningen utgå; 2:o att af alla i mantal skrifna personer, som hittills utgjort bevillning efter första artikeln, skall under namn af uppfostringsafgift för fattiga barn, erläggas af mansperson 12 sk. och af qvinsperson 6 sk. årligen, till att understödja och befrämja en ändamålsenlig undervisning och uppfostran ibland de fattiga arbetsklasserna; 3:0 att under fredstid denna afgift utgår äfven af gemenskapen vid armåen och flottan; 4:o att denna uppfostringsafgift till fattiga barn debiteras och uppbäres, emot emot en viss procent, i förening med kronoutskylderna samt ingår till länsränterierna, hvarifrån den sedermera utassigneras till de församlingar eller fattigvårdssamhällen, från hvilka den utgått, på enahanda sätt, som nu sker med folkskoleafgiften. 22 —