Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1854, sida 2

eller till fördel för särskilda orter och personer, som lyckas att här hafva kraftiga förespråkare, — till teatrar, jernvägar, kanaler, löneförhöjningar, pensioner och pensionskassor samt en oräknelig mängd andra föremäl, så kunna de största tillgångar blifva otillräckliga. ) Men mig synes det icke vara rätt att utpressa skatter af soket till andra ändamål, än dem, som äro högst nödvändiga för samhällets bestånd, och då utgifterna inskränkas till dessa, blifva statsinkomsterna fullt tillråäckliga. Att en öfvertygelse om tillräckliga tillgångar för statsverkets behof är rådande både inom bevillningsutskottet och inom riksstånden, har sin goda grund uti den erfarenhet att, fastän föregående riksdagar varit nästan lika frikostiga med statsanslag, som den innevarande, så hafva likväl vid riksdagarnes början 2 a 3 millioner riksdaler banko befunnits i riksgäldskontoret såsom under mellantiden samlade öfverskottsmedel, hvilka nu genom en förhöjd bränvinsskatt komma under de nästföljande åren att betydligen ökas. En sådan öfvertygelse har också framkallat förslag om ,den personliga skyddsafgiftens upphörande såsom statsinkomst; om bevillningens nedsättning för embetsoch tjenstemän till blott en tredjedel af hvad den nu är, samt för handel och rörelse och för fastighet till tre femtedelar m. m. När man alltså är öfvertygad att allmänna bevillningen kan och bör nedsättas, så blir frågan: hvilketdera af dessa nedsättningsförslag bör företrädesvis och framför de öfriga bifallas? Den personliga skyddsafgitten drabbar alla lika: den fattige arbetaren och den rike arbetsgifvaren. För den förre utgör den sjerdedelen, stundom hälften af en dags arbetsförtjenst. För den sednare, kanske icke tjugondedelen, stundom icke en hundradel af en dags inkomst. Arbetsklasserna äro de talrikaste, och utgöra väl de omtalda nio tiondedelarna, om icke 100:delar af nationen. Häraf följer att den ojemförligt största delen af denna statsintrad utgöres af arbetsklasserna, Då statsverket kan umbära någon del af den hittills utgående bevillningen, så är det bevillningen efter första artikeln eller den personliga skyddsafgiften, som utgår till lika belopp af dagakarlen och millionären, hvilken i första rummet bör upphöra såsom beskattningstitel. Vidare heter det: ,denna afgift är så ringa, att den utan svårighet kan utgöras af hvar och en, som är arbetsför och icke utsattig. Om också detta medgifves, så vore det väl ändå icke något skäl för statsverket att uttaga mera än som är af nöden. Och dessutom om dessa talrika arbetsklasser, från hvilka största delen af ifrågavarande afgifter utgår, finge sammanskjuta dem årligen inom församlingarne, och derigenom bilda för sig och de sina likasom en sparkassa, hvars medel de sjelfva sågo samvetsgrannt användas till fattiga barns uppfostran, hvilkas föräldrar voro döda eller oförmögna att derom draga försorg, skulle detta medföra belåtenhet för alla och vara en vida större vinst för samhållet och menskligheten, än om penningarne ingå till statsverket, der de kunna undvaras och hvars verkliga behof böra fyllas af bättre lottade samhällsmedlemmars årliga skattebidrag. Behosvet af den personliga skyddsafgiften för nu ifrågavarande ändamål är ganska stort inom alla församlingar. Folkskolestadgan föreskrifver, att fattiga barn skola af socknen hållas i skola. Men de fattiga barnskarorna äro talrika. Församlingens invånare äro ganska hårdt betungade med asgister till den allmänna fattigvården. De mäkta icke uppfylla ofvannämnde föreskrift. Följden deraf blir, att de fattiga barnen måste sakna undervisning, och deras skolgång blir liten eller ingen; ty de arma föräldrarne hafva hvarken mat eller kläder ät sina barn under deras skoltid. Den, som under tjenstgöring uti folkrika och fattiga församlingar kämpat emot dessa svårigheter, vet att jag icke ljuger. Många bedröfliga drag kunde ännu tilläggas i denna mörka målning, utan att den ändå blefve öfverdrifven. Men, säger man, sådant är icke förhållandet allestädes, och der behof förefinnes bör understöd sökas hos regeringen och meddelas efter lokalmyndigheternas prösning. Härvid anmärkes, att behofvet är allmänt, och de ställen, der det icke finnes, äro få och kunna blott anses såsom undantag. Och der detta lyckliga förhållande eger rum är vanligtvis icke folkmängden stor, och då uppgå dessa personliga afgifter icke heller till stort belopp. Dessutom är det icke lätt för auktoriteterna att anställa en noggrann pröfning och fälla ett riktigt omdöme om en församlings behof i detta hänseende. Dylika ansökningar medföra mycken omgång och besvär och blifva ofta afslagne, när förord och kraftiga förespråkare saknas. Men deremot står alltid ett sådant behof i förhållande till folkmängden. Sjelfva den rika och folkrika hufvudstaden synes härutinnan icke göra något undantag. Här har nyligen, såsom vi veta, bildat sig ett tjufband af 7till 13-åriga gossar. Om medel förefunnits att hålla denna stads alla fattiga barn i skola, skulle sannolikt en stadig skolgång hindrat flera af dessa arma varelser från en sådan systematisk och fortfarande vexelundervisning i brottets skola. Och det kan icke förnekas såsom allmän regel, att ju större folkmängden är i en kommun, desto flere fattiga barn finnas, som behöfva undervisning och uppfostran: äfvensom att ju större folkmängden är, desto större blir också beloppet af dessa personliga afgifter. Undantagen från denna regel äro icke många. Häraf följer också, att ingen rigtigare grund finnes för meddelande af ett sådant understöd, än att hvarje församling får behålla dessa afgifter till oftanämnde vigtiga ändamål. För de sammansatta utskottens afslag anföres ett annat hufvudsakligt skäl, nemligen, att fattiga barns skolgång, undervisning och uppfostran, likasom folkundervisningen och fattigvården i allmänhet, äro kommunal-angelägenheter, med hvilka staten icke bör befatta sig; ty om någon del af fattigvården öfverflyttades på statsverket, skulle man beträda en ganska vådlig bana, och behofven växa i samma mån som auslagen, till dess statskassan blefve uttömd. Men här är ju icke minsta fråga om något sådant. Mitt vördsamma förslag afser ingalunda att öfverflytta någon större eller mindre del af fattigvården på statsverket, utan den skall hädanefter som hittills i hela sin vidd förblifva ett menighetsbestyr. Det som begäres är ju ingenting annat än att statsverket skall afstå från första artikelns bevillning såsom statsinkomst och tillåta kommunerna behålla densamma till fattiga barns undervisning och uppfostran, emedan medel härtill saknas och kunna på de allra flesta ställen icke på annat sätt, utan menigheternas alltför stora betungande, till erforderligt belopp sammanbringas. För öfrigt är det en beklaglig sanning, att behofven framträda med större anspräk, ju mera man sammanskjuter till deras fyllande. Men i det mindre sattigvårdssamhället kunna de noggrannare pröfvas och om