söljande sordran att någon af de å förslaget upptagne vore berättigad till sysslans erhållande. Församlingen och styrelsen fingo då gemensamt asgöra målet, båda lika beroende af hvarandra. Häaremot har den invändningen blifvit framkastad: att som prestbolet å landet vore att anse som en statens egendom, upplåten åt pastor, borde dess bortgifvande bero af statens styresman. Conclusionen haltar. De flesta prestbol hafva ursprungligen blifvit skänkte af enskildta personer. Förödmjukelsen för regala pastorater att nödgas sysselsätta sig med pastors-val, utan att något afseende af vederbörande behöfver fästas vid valet — är ju dessutom ett uppendagligt gäckeri med folkets vilja och makt? Kompetensen att här bedöma af hvad som erfordras i och för en högre sinneslyftning och samhållighet, tillhör, skulle vi tro, i första rummet församlingen sjelf, och af det enkla skälet att den ju bäst är i tillsalle icke allenast att inse sina egna svagheter och brister, utan jemväl hvad som tarfvas för ernåendet af en sakernas bättre ordning samt slutligen till hvilken den bör vända sig för att få ljus och tröst. Ett prestval, så vida det genast skall bära välsignelserik frukt, måste bestämmas af församlingens kärlek och förtroende. Och säkert är, att om regala pastorater finge åtnjuta samma rätt som de öfriga, skulle mycken förargelse och villervalla inom dem försvinna, och nationen skulle befrias från det sorgliga skädespelet att se dessa församlingars själavård förnedras i händerna på tasslare och skräflare, de der genom sitt krypande i hoftrapporna och sin lismande beställsamhet lyckats tillvinna sig vederbörandes ynnest. Man hör ej sällan den satsen drifvas att presterne förstöra folket. Men man borde visligen tillägga: att regeringen i åratal, eller rättare i i sekler arbetat på att från presterskapet borttaga folkets förtroende. Detta har, ty värr, sent omsider lyckats, förnämligast emedan vederbörande alltför litet tagit de rent presterliga förtjensterna i anspråk eller förstått att uppfatta och uppskatta dem; utan i stället endera låtit förblända sig af vissa skensagra eller ock för prestyrkets utförande ej väsendtliga egenskaper, såsom verldstakt, konstsinne, snille och talanger, m. m. dylikt, eller ock funnit sin beräkning vid att låta mörker och okunnighet bibehålla ett öfvervälde öfver massorna. Vi vilja härmed ej hafva sagt: att våra styrelser forsummat den s. k. skolbildningen; men de hafva ej med nog allvar och förstånd arbetat på den förnämsta af allt, det andeliga ljusets utbredande, och att göra den tanken klar hos folket: att utan religion eller som är detsamma, en sannt lefvande rent kristlig tro finnes ej någon framtid för menniskan, intet hopp och ingen seger! Det går väl numera icke an att som innevånarne i Kaflarp, en skog i Vestbo härad af Jönköpings län, trumfa sig till rätt af presterskapet. Prosten Beth har år 1715 antecknat: att då pastor en gång i denna församling fordrade tionde-säden, svarade honom hans fårahjord: Gif du oss först Guds ord, så skola vi nog i vår ordning gifva dig ditt tionde. Det är väl icke heller just att förmoda det styrelsen skall godvilligt afstå från ett prerogativ, som betydligt förstärker dess makt inom det högvisa ståndet, särdeles under riksdagarne. Men omöjligt är det ej för dessa regala pastorater att vidtaga sådana mått och steg, att det k ungliga prerogativet finner sin uträkning vid att rätta sig efter församlingens billiga önskningar. Det har skett förr att en församling har tagit initiativet, såsom t. ex. händelsen var då prosten Anders Bonander skulle inträda i embetet som kyrkoherde i Hjertums pastorat af Götheborgs stift. När prosten Fr. Bagge skulle den 30 April 1693 installera Bonander, mötte denne den obehagligheten, att hela församlingen bortgick, då han skulle gå upp och predika, så att icke en enda person qvarblef i kyrkan, hvilket nogsamt gaf deras tankar tillkänna. En bonde återkom och ingick uti en bänk, hvarvid kyrkoherden, som hittills stått tyst och häpen öfver församlingans uppstudsighet, glad utropade: Gud ske lof! jag ser nu något Guds barn, som sig vill omvända och höra Guds ord. Bonden svarade: Ja bia mån, till jag fålt min lufva igen, jag skall hår inte bli gammal.