Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1854, sida 1

Knappt hade hon sagt detta, innan Bernhard åter var inne hos henne, och Frans stängde igen dörren efter honom, på! det de skulle få vara ensamma med sin kärlek och lycka. — 0, Cathrine! utropade Bernhard, i det han tog den unga flickan i sina armar; hvad jag älskar dig! hvad jag ar lycklig! Cathrine nedslog ögonen och lutade sitt hufvud mot hans skuldra. Försjunkne i sin lycka, märkte de icke Mathias, som stack sitt hatsulla ansigte in genom den halföppnade köksdörren, och de hörde icke hans hånskrattande röst, som mumlade: — Ahå, min gode herr Bernhard! Ni har gifvit mig enl örfil, men den skall komma att stå er dyrt! ... 10. HKärleksdrömmar. En timma sednare voro de båda unga försvunna, liksom tvenne foglar, hvilka begifva sig ut på slygt med den första morgonvinden, med den första solstrålen, med den första susningen i trädtopparne, och i deras ställe sutto pu tvenne män inne i stugan med en karta öfver skogen vid Villers-Cotterts framför sig, sysselsatta med att draga en gränslinea, som den ene af dem hade stor benägenhet att utvidga, medan den andre beständigt förde den tillbaka inom dess vederbörliga skrankor. Dessa båda män voro herr Roisin, mairen i Villers-Cotterets, och vår gamle vän Wilhelm Watrin. Den gränslinea, som timmerhandlaren alltjemt ville utvidga, men som skogvaktaren obarmhertigt åter bragte tillbaka till dess rätta lage, var omkretsen af ett stycke skog, som herr Roisin nyligen tillhandlat sig. — Vet ni, sade pappa Watrin till timmerhandlaren; det är ett vackert stycke skog ni sått der, och det är alls icke dyrt. : Herr Roisin lutade sig tillbaka i ländstolen. — Hvad säger ni? alls icke dyrt? och jag har ändå gifvit tjugutusen francs derför! utropade han. Jo jo, det ser ut som: om ni egde pengar som gräs, herr Watrin. — Jo det är nog säkert, det! svarade denne. Med nio, —