Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1854, sida 1

Cathrine Blum. Äf Ålexander Dumas. (Ösversattning.) (Forts. fr. N:o 205.) Men Bernhard var alltför sysselsatt med Cathrine; hon log så ömt mot honom, hon tryckte så vänligt hans hand, att han alls icke hörde hvad Euphrosyne sade, och icke ens märkte hur blek och medtagen hon såg ut. Desto bättre märkte Mariane detta, ty hon hade icke ett ögonblick förlorat fröken ur sigte. — Min Gud, min Gud! Bernhard! Hör du då icke att fröken ej mår väl! — Jo, jo visst, sade Bernhard. Här är säkert för varmt i rummet! ... Vill du icke ge fröken din arm, mamma? Och du, Frans, sätt du en ländstol utanför dörren. — Här är ländstolen! ropade Frans. — Nej, nej, sade Euphrosyne; det hjelper mig icke. — Jo minsann gör det så! påstod Mariane. Ni är ju helt blek, lilla fröken, och det ser ut som om ni skulle dåna. — Fröken behöfver luft, frisk luft! ropade Bernhard. — Vill ni icke ge mig er arm, herr Bernhard? frågade fröken med smägtande röst. Bernhard såg att det icke fanns annat råd. — Naturligtvis, fröken! sade han; med största nöje! I detsamma hviskade ban till Cathrine: Stanna qvar här, jag kommer på ögonblicket tillbaka. Derpå gaf han Euphrosyne armen och förde henne med sig bort, långt hastigare än hennes låtsade illamående syntes medgilva. — Kom, fröken, kom! ropade han, medan Frans följde efter med ländstolen, och modren bjöd henne vinättika att gnida sina tinningar med. Cathrine blef ensam qvar. Den scen, som nyss föregått framför hennes ögon, Bernhards oförstallda ömhet och Euphrosynes låtsade vanmagt hade talat långt tydligare till hennes hjerta, än alla möjliga eder och förklaringar. — Mor Mariane kan nu få säga hvad hon vill, sade hon. Jag är fullkomligt lugn!