sörnärmande att, under konungens frånvaro, en lydprovins under annat land, som icke geSS JL MMA 9Å)Åf 9 BUP PUUDIEUEe Men derhän ha vi ännu icke kommit. Våra unionsregeringar, och i synnerhet der nuvarande, hafva med brådskande hast hifallit alla Norska anspråk, äfven sådana som ögonskenligen voro förnärmande för både Sveriges anseende och intressen; men man har aldrig sett dem tillförbinda Norrmännen någon den ringaste skyldighet, likasom desse för egen del noga aktat sig att ätaga sig någon sådan; mwan har skyndat sig att bifalla alla de uti UnionsComitn från Norska sidan framställda anspråk, men lemnat de Svenska, som dock endast lära åsyftat ett billigt deltagande från Norge uti de gemensamma utgifterna, helt och hållet å sido; och på detta sätt fortgår man alltjemnt, med ensidig syftning att befordra Norges egoistiska sträfvanden. Detta i fråga om behörigheten af det ifrågavarande beslutet, med hänseende till Sveriges intressen och de unionella förhållandena! Nu blott några få ord om det åberopade motivet derför: att det skulle vara för Norges värdighet förklenande att regeras af en ,Ståthållare ! Det är i sanning eget nog, att vi, som dock kunde hafva helt andra anspråk, icke beklaga oss öfver den jemnlikhet, som blifvit Norge beviljad, utan att de dock lika med oss dela gemensamma bördor; att vi, utan att knota, låta norska färger och symboler intaga hela den ena halsten af ett vapen och en flagga, till hvars försvar Norrmännen hvarken kunna eller vilja lika med oss bidraga, och att vi under konungens frånvaro (att icke tala om hans närraro) låta oss regeras lika mycket af Norrmän som af egna landsmän; genom allt detta anse vi icke oss förödmjukade. Men hrr Norrmän äro för stolta att fördraga en lagparagraf, som gifver konungen rätt att utnämna en , Riksståthållare-sör deras mäktiga rike och att dertill, efter sitt ompröfvande, utse äfven en Svensk. I — Vi vilja icke vara maliciösa, men nog skulle det för en gång vara roligt att höra, hvad det är som kommer dem att sätta hufvudet så högt. Om det är det trehundraäriga, tålmodigt burna träldomstillståndet under Danmark, eller det storartade och långvariga försvaret mot Svenska occupationsarmen 1814, eller det hogsinta uppförandet derefter emot det folk, Som tog intet, då den kunnat taga allt? — Oss förefaller det temligen osmakligt att höra ett litet, fattigt och i aila hänseenden obetydligt folk öppet påstå det vara för dess värdighet regeras af en Riksståthållare, när det rika och ojemförligt mäktigare Ungern, som aldrig varit nom vapenmakt, utan blott genom giftermål och med bibehållande af sin fulla sjelfständighet, kommit att lyda under Habsburgarnes spira, och som eger inhemska magnater, begålvade med större inkomster än det stolta Norge består sin konung, hvilka med skäl kunnat göra anspråk på Palatins-värdigheten — när detta Ungern, säga vi, kunnat i århundraden finna sig belåtet att regeras af Österrikiska , Ståthållare. Det har icke heller fallit OConnel och de öfrige Irländska repealers in att betrakta lordlöjtnantsbesattningen såsom ett hinder för Irlands lycka, eller att i dess undanrödjande se ett framsteg på sjelfständighetsbanan; ty de hafva ansett ett folks oafhängighet vara beroende af helt andra vilkor, och de insågo utan tvifvel, att så länge man är förenad med en mäktigare nation, hos hvilken konungen har sitt residens, tjenar det till intet att vilja låtsa som om så icke vore. Det anförda må tjena till ett bevis, huru svenska folket betraktar — och likaledes hvarje annan upplyst nation måste betrakta — detta nyaste foster af en nationalfåfånga, som synbarligen icke vet hvarken grans eller mål. Sådant oaktadt äro vi icke de, som anse otroligt att H. Maj:t Konungen kan sanktionera ett beslut, på hvilket Norrmännen dock påtagligen kunna behöfva betänka sig vid inom ett par storthing; men derom äro vi öfvertygade att, om konungen icke sanktionerar samma beslut, han visserligen icke, såsom Christianiaposten insinuerar, skall sakna hvarken vilja eller mod att, vid uppkommande vacance, tillsätta Riksståthållare embetet endast efter sitt behag, det vare sig med en Svensk eller Norrman. E. Red. har icke velat vägra plats för osvanskrisne uppsats, meddelad af en aktad skriftställare, som till vårt blad lemnat flere värdefulla bidrag. — Denne förf:e har vis å vis Norge antagit en fiendtlig hållning, som vi för vår ringa del ej gilla och hvari vi tro att han står temligen ensam i Sveroe emedan dan cvancka