som med bibehållen sjelsständighet, är med ett annat förenadt, men genom sin aflägsenhet icke kan med fördel regeras direkt från konungens residens, styres af någon ställföreträdare för honom, har man tillsatt denna mellanlänk emellan monarken och hans andra folk, ämnad att vara konungens representant inför detta, och folkets representant inför konungen. Att bestrida, det ett sådant embete under den icke särdeles långvariga förflutna tiden (som dessutom sannolikt varit af mera lugn och fredlig beskaffenhet, än de dagar som komma) varit helt och hållet gagnlöst, eller att det icke kan vara hvarken Norge eller Sverige till nytta, visar blott huru långt man kan gå i partisinne, eller huru litet vissa publicister tänkt sig in i de ämnen, öfver hvilka de utbreda sig; och om vi icke vidare utveckla det gagn, de båda förenade rikena kunna hafva, eller behofvet af en sådan institution i ett land, sådant som Norge och under nuvarande unionella förhållanden, kunna vi försäkra att det åtminstone icke har sin grund i bristande skål. — Men det finnes äfven åtskilliga andra med denna fråga förknippade omständigheter, som uppkalla svenska nationens uppmärksamhet på förslaget om RikssStåthällare-embetets upphäfvande. Det kunde icke undfalla en man med Carl Johans skarpsinne, att en nation icke med likgiltighet låter beröfva sig frukterna af ett treårigt krig samt de utomordentliga uppoffringar, ett sådant medfört; och då Svenskarne, genom det af honom egenmäktigt gjorda medgifvandet af en sjelsstäandig Norsk stat, med särskild representation och förvaltning, icke blott gått miste om all ersättning för de förluster och försakelser, de för Norges skuld underkastat sig, utan äfven förlorat allt inslytande på ett lands angelägenheter, som de både genom traktater och vapenmakt varit fullt berattigade att bekerrska, sökte han gifva dem ett slags, åtminstone nominell, ersättning för det sednare, derigenom att han öppnade dem tillträde till den Norska RiksStåthållareplatsen, säkerligen icke anande att man, från Norska sidan, snart skulle afundas oss äfven detta, och att en tidning en dag skulle ifrågasätta, det hans son kunde våga besätta denna post med en Svensk. Och om äfven Svenskarne, icke för sjellva sakens skuld, skulle vårda sig om denna rättighet, kunna de icke vara liknöjde för utlandets opinion, hos hvilken våra unionsförhållanden, just genom sin absurditet, mer och mer börja ådraga sig en för båda de sörenade solken föga smickrande uppmärksamhet. Man läser nu i utländska tidningar icke sallan bitande sarkasmer öfver konung Oscars för oss så förnärmande och skadliga eftergifvenhet för l Norskt inflytande; och den berömda Ånnuaire l des deux Mondes anför, såsom ett bevis på Svenskarnes slathet, att de åtnöja sig med en unionsförfattning, hvilken tillåter Norrmännen I besätta den under konungens resor eller sjukl dom förordnade Interimsregering med ett lika stort antal medlemmar som Svenskarne, hvarigenom de förre kunna i Sveriges vigtigaste angelägenheter öfverrösta dess egna representanter. — Dylika omdömen bekymra naturligtvis icke Norrmånnen, som, när man framhåller de förluster och olägenheter unionenmedfört för Sverige, plaga hånfullt svara: Ja, hvarföre ha ni så tillställt det?, men de äro desto mera obehagliga för oss, och de upp: muntra just icke särdeles — lika litet som det hån, hvilket utgör all vår belöning — att, Norrmännen till behag, uppoffra något vidare af våra rättigheter eller intressen. Christianiaposten säger: Riksståthållareskapets tillvaro sinnes icke stadgad i Riksakten, och angår dersöre endast Norge och Norges Konung. — En god konklusion! Det rörer oss ingenting af våra unionella förhållanden, som icke omhandlas i Riksakten, deri mer än hälften af hvad som borde innehållas uti ett föreningsfördrag emellan 2:ne folk, blifvit antingen uteglömdt eller med flit förbigånget. Ja, väl är det sannt, att våra Norska bröder hittills handlat, som om de förmenat sig kunna i allt, som icke sinnes uttryckligen föreskrifvet, försara efter behag; och emedan den förträffliga Riksakten icke innehåller någon bestammelse hvarken om Norges andel uti bidragen till de för rikena gemensamma utgifter eller om storleken af dess krigsmakt, har man ansett det sig tillständigt att till de förra lemna blott en obetydlighet och sätta den sednare på en sådan fot, att den icke i någon mån motsvarar hvarken Norges eget behof eller Sveriges billiga anspråk på ett proportionerligt deltagande i halföns försvar. Men vi skulle dock icke tillstyrka att man gör detta sörsaranda fill A Allan 2— ssscglaaA