Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1854, sida 1

va karakteriserat henne med de ord, hvilka verkligen äro betecknade för en viss slags skönhet: hon år förbannadt täck! Hennes klädsel var mycket öfverlastad, såsom man oftast l: finner det hos landsorfsskönheter. Vid sitt inträde kastade hon en forskande blick omkring sig, och det var tydligt att hon genast saknade tvenne personer: Bernhard och Cathrine. Mor Mariane var i sjunde himmelen öfver denna strålande skönhet, som tidigt på morgonen inträdde till henne, smyckad ( som om det varit på aftonen och hon just vore färdig att gå på bal. Hon kom på ögonblicket springande med en stol, i det hon ropade: Nå se god morgon, min rara lilla fröken! — God morgon, kära fru Watrin, svarade Euphrosyne i nedlåtande ton och med en afböjande rörelse med handen, för att antyda att hon heldst ville bli stående. — Hvad det gläder mig, fortfor gumman, att se er i vårt tarsliga lilla hem!... men sitt ner, för all del... ja, ni får ursäkta, vi ha visst icke sådane stoppade stolar som ni har. Men ni får gunstigt hålla till godo!... Min Gud, jag är ickell ens klädd ännu; men vi väntade er också icke så tidigt. — Ja ni får verkligen ursäkta oss, att vi störa er så tidigt på morgonen, sade Euprosyne, men ni vet sjelf, att man aldrig kan komma i tillräcklig god tid till dem som man håller af. — Åh, ni är alltför god, och jag blyges verkligen! — Bah! ropade fröken Euphrosyne, i det hon kastade af sig kappan och stod der i sin baldrägt; ni vet att jag icke tycker om krus. — Jag vet, sade mor Mariane, att ni är vacker som en engel och nätt som en docka; men det är icke min skuld, att jag i dag varit något sensardig; det kommer sig deraf, att vår lilla flicka i detta ögonblick hemkommit från Paris. — Ni menar väl er ni6ce, lilla Cathrine? frågade Euphrosyne vårdslöst. — Ja, just henne; men det är egentligen icke riktigt, att jag kallar henne: vår lilla flicka, och ni: lilla Cathrine, ty hon är nu stora flickan och ett godt hufvud längre än jag sjelf. — Ah, så mycket bättre! sade fröken Euphrosyne. Jag bar alltid tyckt rätt mycket om er nitce. — Mycken ära för henne, fröken, svarade Mariane med en djup nigning. — Hvad det är för ett alskyvärdt väder! utbrast den unga damen, i det hon såsom en öfverlägsen person gaf samtalet en annan vändning. Kan ni förstå att det der skall föreställa vå