Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1854, sida 2

betets i länet kungörelse inhemtat, att tvenne silfverfickur uti samma månad blifvit stulne, det ena i Lidköping och det andra i landsorten, har jag, på det besked måtte kunna vinnas om det af Svabn innehasda. till Sahlsten öfverlemnade ur, kan vara ett af de ef terlyste, låtit till inställelse vid poliskammaren kalla Sahlsten, för att höras och redogöra för det ur, han af Svahn, på sätt med vittnen styrkas kan, skall emottagit. Med anlednlng häraf företogs förhör i denna sak, dervid väginspektoren Sahlsten och poliskommissarien Flygare tillstädeskommo, den senare företeende den i rapporten omförmälta kungörelse. Sahlsten, som förnekade att han af Svahn mottagit något ur, uppgas, att han den 28 sistlidne Juli träffat Svahn å Gullbergsbro värdshus, då Sahlsten sett Svahn inneha två silfverfickur, af hvilka han velat sälja det ena. Svahns broder, Johannes, som var anställd i arbete hos Sahlsten och jemte några andra personer vid tillfället varit närvarande, hade då yttrat sig vilja köpa uret, till det derför bestämda pris, som enär Johannes saknat penningar och icke af Sahlsten, på begäran, kunnat erhålla sådane, då han för tillfället dermed icke varit försedd, ej heller Sahlsten velat gå i borgen för köpesumman, hvarom Johannes anhållit, hade någon handel mellan bröderne Svahn icke kommit till stånd; tilläggande Sahlsten, att uren varit försedde med enkla släta boetter och efter hvad han i hastighet kunnat finna, af sämre beskaffenhet. Beträffande åter en portmonnaie, som Sahlsten emottagit af Svahn, förmälte Sahlsten, som nu uppvisade en sådan, att han erhållit den af Svahn såsom Åvängåsfva. Orsaken dertill sade han vara, att Svahn sistl. midsommar med Sahlstens häst och kärra blifvit skjutsad flera mil uppåt landet, utan att Svahn derför betalt sbjutspengar, hvarför Sahlsten vid sammanträslsandet på Gullbergsbro kräft Svahn, som förklarat sig icke för närvarande kunna betala sin skuld, men deremot förärat Sahlsten ifrågavarande portmonnaie, som Sanlsten emottagit, enär han ansett bättre att få nägot än intet; men några penningar hade icke funnits uti densamma. klagaren, som ansåg det soga troligt, att Sahlsten låtit sig nöja med en så ringa ersättning för skjutsen, som en simpel tom portmonnaie, upplyste derjemte, att Sahisten tillförne varit lagford och dömd för handel med misstänkt person, ett förhållande hvilket Sahlsten icke kunde förneka. Af de i saken upplysningsvis hörde vittnen inhemtades, först rörande visitationen hos Sahlsten: att sedan arbetskarlarne Lundberg och Larsson för poliskonstaplarne N:o 38 Furster och 44 Svensson anmält, det Sahlsten af Svaha vid ifrågavarande tillfälle å Gullbergsbro värdshus mottagit ett silfverfickur och en portmonnaie, utan att desamma återställa, hade Svensson rapporterat sådant till Flygare, som hos Sahlsten anställt undersökning, då Svensson varit tillstädes, hvarvid Sablsten förnekat ej mindre att han bekommit något ur af Svahn eller ens sett Svahn inneha något dylikt, än äfven att han al Svahn fått någon portmonnaie, enuru Lundberg och Larsson, som blifvit af Flygare efterskickade, i hans och poliskonstaplarnes närvaro, vidhållit berörde ongifvelse; och sedermera beträffande sjelfva klockhandeln på Gullbergs bro: att då Johannes Svahn icke kunnat erhålla penningar af Sahlsten för att dermed liqvidera uret till brodren, eller Sahlsten velat borga för köpesumman, hade Sahlsten, som haft uret i handen till påseende, lemnat det till Johannes, som återställt detsamma till brodren; hvaremot Sahlsten af Svahn emottagit portmonnaien, som Sahlsten förklarat sig ba erhållit i ersättning för skjuts; om några penningar funnits deruti, kunde likväl intet af vittnena upplysa. Carl Fredrik Svahn, inställd från häktet, vidgick att han innehaft de tvenne omnämnde uren, hvaraf det ena tillhört honom en längre tid och det andra qvinspersonen Anna Greta Ros, till hvilken Svahn sedermera aflemnat begge. Hvad den tillämnade klockhandeln anginge, afgaf han derom samma berättelse som Sahlsten, afvensom att han skänkt Sahlsten portmonnaien. Efter hvad sålunda förekommit, förklarade poliskammaren, att den nu hållna undersökningen icke föranledde till någon vidare åtgärd. Våginspektoren Sahlsten contra poliskommissarien Flygare. Efter anmälan, hade stadssiskalen, hr advokatfiskalen Greiffe, till rådhusrättens andra afdelning den 9 sist. Augusti låtit inkalla poliskommissarien A. F. Flygare sör det han, vid en visitation hos väginspektoren J. Sahisten ester ett silfversickur, som Flygare pästått Sahlsten skulle ha emottagit af forre kronoarbetskarlen Svahn, misshandlat Sahlsten, i afsigt att sörmå honom att erkänna det han innehade uret, hvarför ansvar yrkades å Flygare. Då måtet förekom inställde sig båda parterna personligen, Sahlsten inlemnande ett skristligt anförande af innehåll: att sedan Flygare inkommit i bans rum, för att eftersöka ett fickur, som Sahlsten skulle ha emottagit af Svahn, men hvilket Sahlsten förnekat, hade Flygare anmodat de i rummet varande personer att aslägsna sig, tillreglat dörren och derefter tilldelat Sahlsten flera slag, för att tvinga honom till bekännelse, hvadan Sahlsten måst ropa om hjelp, då dörren slutligen blifvit utifrån uppbruten; påstående tillika Sahlsten att Flygare icke kunnat så förgå sig, utan att ha varit ankommen af starka drycker. Häremot anförde Flygare, att sedan poliskonstaplarne för honom anmält, att Svahn lemnat ett ur till Sahlsten, hade Flygare begifvit sig till honom, som han i godo uppmanat att lemna upplysningar om uret, men da Sahlsten nekat till att ha emottagit något sådant af Svahn, eller ens sett honom inneha något dylikt, samt tillika öfverhopat Flygare med ovett, hade han begärt enskilt samtal med honom, då dörren till rummet blifvit stängd, af hvem kunde han icke erinra sig. Sahlsten uppbragt öfver undersökningen ville ut ur rummet, hvilket Flygare åter sökte hindra, intill dess angifvarne, som han låtit efterskicka, hunnit ankomma, hvadan Sahlsten ropat att dörren skulle öppnas och derjemte rusat mot Flygare, hvars urkedja han sönderrifvit; i följd häraf hade Flygare öppnat några fönster, på det en hvar måtte kunna se, att intet ondt vederfors Sahlsten. Någon misshandling ha de således icke ifrågakommit; tilläggande Flygare, att han, dels på grund af angifvelsen och dels emedan Sahlsten afven förnekat sig ha emottagit portmonnaien, hvilket ban likväl sedermera medgifvit, samt att Sahlsten dessutom varit dömd för handel med misstänkt person, väl haft skäliga anledningar att anställa visitation, hvarom poliskammarens protokoll, som han nu inlemnade, åberopades såsom ett bevis på huru dervid tillgått. Sadan undarcKkkninaan daroaftar föravarit fflara ektita