Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1854, sida 1

Mariane säg på henne med en blandning af ömhet och beundran. — Har det kostat mycket på dig att säga farväl åt den! stora staden? frågade hon. — Nej, icke det ringaste! Jag känner ingen menniska der. Hvad för slag? Har det icke varit dig svårt att lemna alla de granna menniskorna der och theatrarne och promenaderna? — Alldeles icke! — Har du då icke slutit dig till någon alls i Paris? Icke till någon. — Så mycket bättre! fortfor den gamla; ty jag skall saga dig, att jag redan uppgjort en plan för din framtid. ö — För min sramtid? Ja; du vet nog att Bernhard ... O, min egen älskade mor! utropade Cathrine jublande, i det hon misstog sig om denna inledning. — Nå ja! Bernhard — fortfor gumman, — kan jag anförtro dig är hemligt kär i fröken Euphrosyne. Cathrine utstötte ett anskri och blef likblek. — Bernhard! stammade hon med darrande röst . . . Bernhard kär i fröken Euphrosyne! ... min Gud, hvad är det du säger? Hon satte från sig kaffekoppen och sjönk tillbaka på stolen. — Ja, fortfor mor Mariane, Bernhard älskar fröken, ll. och fröken är kär i honom tillbaka; det fattas intet annat än vårt samtycke, så är den saken klar. Cathrine torkade med sin näsduk svetten från pannan. — Det är blott ett i vägen, sade Mariane, och det är, att s min gubbe sätter sig deremot. — Verkligen? frågade Cathrine, som vid dessa ord åter . började repa mod. — Ja, han påstår, att jag är så blind som en mullvad och han säger att det alldeles icke är sannt, samt att Bernhard icke bryr sig det ringaste om fröken. — Ahl! utbrast Cathrine och började åter hemta andan. — Ja, det påstår han; men, Gud ske lof mitt barn, nusI. ha vi dig här och nu skall du hjelpa mig att öfvertyga honom. — Jag? — Ja, och när du sjelf en gång gifter dig, fortfor gumman i förmanande ton, så laga genast att det blir du som sattar tyglarne; eljest går det dig på samma sätt som mig.