Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1854, sida 1

Cathrine Blum. Af Ålexander Dumas, (Öfversättning.) (Forts. sr. N:o 201.) En stund derefter voro de alla fördjupade i ett lifligt samtal med hvarandra. — Men hur kommer det till att du kommer så tidigt och Fertk Milon-vägen? frågade skogvaktaren plötsligt. Frans spetsade öronen vid denna fråga, ty han hörde alltså deraf, att Cathrine icke kommit Gondreville-vägen. — Ja, frågade Mariane; och hvarför kommer du klockan 7 i stället för klockan 102? — Det skall jag säga er. Emedan jag icke följde med den diligens, som går till Villers-Cotterets, utan med diligensen till Meaux, och den går från Paris kl. 5, men den andre först kl. 10. — Men hvarför gjorde du det? frågade pappa Watrin. Det är ju en omväg på hela fyra mil. — Naturligtvis, sade Cathrine, lätt rodnande öfver sin oskyldiga osanning, emedan det icke fanns någon plats i diligensen till Villers-Cotterets. — Men se bara på henne, utbrast Mariane plötsligt; hon har ju blifvit ett helt hufvud större! — Hvarföre icke två? smålog gubben. — Ja derom kan man lätt öfvertyga sig! genmälte Mariane ifrigt; ty då hon reste mätte jag henne först . . . och derborta på dörrposten står måttet ännu. Jag har minsann mer än en gång sett derpå. Kom hit, Cathrine! — Du har väl icke helt och hållet glömt din gubbe? frågade pappa Watrin, i det han qvarhöll och på nytt omsamnade Cathrine. — Hur kan du fråga så, pappa lille? svarade den unga flickan. — Men så kom då och se på märket! fortfor gumman. — Iig då med dina dumheter! ropade pappa Watrin och stampade otåligt mot golfvet.