Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1854, sida 1

— God morgon, min käre son! — God morgon, min mor! svarade Bernhard. Han var i begrepp att gå, men hon qvarhöll honom, SN hon vänligt frågade: — Hur har du sofvit, min gosse? — Förträffligt! Då hon såg, att Bernhard ånyo närmade sig dörren, tillade hon: — Går du redan? — Ja, man väntar mig nere vid hjortsprånget, och Frans har blifvit hitsänd för att hämta mig. — Åh, det är icke så brådtom, sade Frans. Lät dem vänta! Tio minuter mer eller mindre gör ingenting till saken. Bernhard stod alltjemt fårdig att gå. — Men så vänta då litet! ropade modren; jag har ju knappt fått hälsa på dig. Hon fortfor, i det hon kastade en blick ut genom fönstret: Jag tycker, att bimlen ser fasligt mulen ut i dag. — Det klarnar nog, sade Bernhard. Farväl, min mor. — Vänta då, och tag dig en liten tår innan du går! Hon! räckte honom kaffekoppen. — Nej tack, min goda mor, jag behöfver alls icke något, Isade Bernhard. — Och kaffet är ändå så godt i dag och jag har sjelf Itillredt det, fortfor gumman; drick nu en droppe! Bernhard skakade på hufvudet, tog koppen och förde den till lapparne, men satte den straxt åter från sig på tallriken. — Jag tycker att du darrar, sade den gamla, mer och mer orolig. — Nej, jag har tvertom aldrig varit säkrare på handen .. se bara! Och med det raska handgrepp som är jägarne eget, kastade han bössan från högra handen öfver till den venstra. Der på öfvergick han plötsligen till en annan ton och utropade: Farväl, farväl, nu kan jag icke dröja längre! — Så gå då, eftersom du nödvändigt så vill; men du vet ju, att Cathrine kommer hem på morgonen. — Ja, jag vet det, sade Bernhard med ett uttryck, omöjligt att återge. — Kom, Frans! Bernhard störtade mot dörren; men just vid utgången å te han den gamle Watrin, som återvändt med pipan i munnen och med gladjestrålande anlete. Han såg icke ens, eller låtsaIde icke se Bernhard, utan ropade till Frans: