Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1854, sida 1

Cathrine Blum. Af Alexander Dumas. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 199.) — Frans! Frans! hon är blott qvinna . . . och dessa aderton månader i Paris . . . o! — Och jag säger dig, att hon skall vara lika god och söt då hon kömmer tillbaka, som då hon for bort! — O, om hon tar emot platsen i hans gigg! ... utropade Bernhard med vildt hot. — Hvad då? frågade Frans förskräckt. — Ser du dessa två, ropade Bernhard, i det han ur sickan framtog de tvenne kulor, på hvilka han med Mathias knif ristat ett kors: dessa båda kulor, som jag märkt för vildsvinets skuld ... — Nå? — De äro bestamda för oss båda, en för honom och en för mig. Han laddade bössan och instoppade förladdningen i pipan. — Kom, Frans! sade han. — Hvad är det der? Bernhard, Bernhard! sade Frans, bemödande sig att qvarhålla honom. — Jag säger dig, att du skall följa med! ropade Frans häftigt; så kom då! Han drog honom med sig; men stannade plötsligt, ty borta vid dörren mötte han sin mor. — Min mor! hviskade Bernhard. — Det var väl, att gumman kom! sade Frans, gnuggande sig i händerna vid tanken på, att modrens närvaro skulle förmå Bernhard att ändra sitt beslut. Den goda qvinnan inträdde småleende genom dörren med en kopp kaffe i den ena handen och en tallrik med några stycken stekt kött i den andra. Hon behöfde blott kasta en blick på sin son, för att med en mors instinkt förstå, att något ovanligt föregick med honom; emellertid lät hon icke märka något, utan sade med sitt! vanliga småleende: