lan med ett anförande, som rörde många, både af ståndets ledamöter och af de talrikt sösamlade åhörarne och åhörarinnorne. ända till tårar. I åtskilliga böc ker och tidningar från den tiden omförmäles detta tal såsom ett af de ypperligaste, någon svensk bonde ditintills hallit. Talaren ådagalade med ojäfaktiga skäl, att det just var genom tidningarne, som Sveriges innebyggare först lärt att känna och värdera sin då varande konungs stora och förträffliga egenskaper både såsom menniska, statsman och krigare; att det just var genom tidhingarne som hans val till svensk thronföljare bestämdes; att det just var genom dem, som hans uppoffrande menniskokärlek, hans oegennytta och ädelmod blefvo allmänt kände. En god regent, yttrade Nils Månsson bland annat, fruktar icke och har icke något skål att frukta tryckfriheten, utan högaktar den, och folket nyttjar den aldrig mot honom. Men om vi hade en mindre duglig regent, då vore det farligast att hafva några band på tryckfriheten. I båda afseendena, antingen en regent år god eller ond, äro tidningarne nyttiga och ndvändiga. i förra fallet, att genom kungörandet af hans bedrifter och omsorger för landet, göra honom mera känd och älskad af folket, och i det sednare att gifva honom upplysning om folkets tänkesätt. — Samma förhållande är det med embetsmän. Hvar och en bör vara angelägen om att på det noggrannaste uppfylla sina pligter. När så sker, så njuter den redlige och duglige embetsmannen rättvisa af tidningarne. Om han skulle af svaghet fela, så kan han af tidningarne erhålla tillrättavisning och äfven derför lära sig att handla bättre. De missbruk åter, hvilka kunna genom tidningarne utöfvas, åro alltför obetydliga mot det stora allmänna gagnet af desamma. Det är icke tidningar som höja eller ned-äua menniskans värde, ty sådan beror af hennes egna, ädla eller oädla, handlinassätt. Då i verdens begynnelse Gud skapade himmel och jord. sade han aldraförst: varde ljus! ty han såg att ljuset var det första elementet och det, hvaraf menniskan hade det största behof. Han, ljusets fader, sände sin enfödde son till menniskoslägtets frälsning, och denne verldens Frälsare sade till folket: Vandren i ljuset, medan J hafven ljuset, att mörkret icke ma omfutta eder ! Så, mina värde och ärade ståndsbröder, talade och tänkte för ett fjerdedels sekel sedan en stor del af de folkrepresentanter, som på detta samlingsrum höjde sina röster till försvar för samfundets säkraste skyddsvärn, tryckfriheten, och jag vägar hoppas, att deras ord ännu i dag skola finna genljud i edra hjertan, liksom de funnit det i mitt och i så många tusende andras. Jag anhåller om tillgist derföre, att jag så länge tagit er tid och uppmärksamhet i anspråk; men det förevarande ämnets stora vigt och betydelse, ieke blott för samtiden utan äfven för esterverlden, torde få lända mig till ursäkt. Skulle jag, af en eller annan orsak, icke komma att bevista nästinstundande riksdag, då den ifrågavarande kongl. propositionen slutligen af Rikets Ständer kommer att afgöras, så vill jag åtminstone vid denna hafva nedlagt mitt votum, beträffande densamma, till den kraft och verkan det möjligtvis kan innebära. Individens röst i och för sig betyder väl föga; men i förening med en mängd andras, som tänka och sträfva i samma rigtuing, utgör den dock ett plus i den blifvande slutsumman. Mitt sista ord i denna fråga, min sista uppmaning till eder, mina bröder, rörande densamma, blir ett återupprepande af Nils Månssons innehållsrika och begrundansvärda ord: Vandren i ljuset medan J hafven ljuset, att mörkret icke må omfatta eder!