— — Hollka Voro då de starka vapen, de måkliiga bundsförvandter, som räddade folket från ett återfall i slafveri, fattigdom och mörker? Svaret är så gifvet, att hvarken vän eller fiende drager i betänkande att svara: det var publiciteten, det var tidningarne. Folkets och frihetens vänner upprepa det med glädje och stolthet, deras fiender erkänna det med ilska och förbannelser, dem vi sett afskrifna äfven i Sverige. Just denna ilska hos folkets fiender mot tidningarne, synes nog bevisa med hvad sorgsällighet folkets vänner böra värda publiciteten; dylikt hot är en stor punkt i en meritlista. . Jag skulle icke säga ett ord till försvar för tidningsskrifvarne, om det vore blott deras fördel, som jag förfäktade; men det är hela landets, det är isynnerhet den mindre betydandes fördel och rätt som jag förfäktar. Om någon gäng rätt och billighet skulle vägras oss, då hafva vi ingen annan att vädja till, än allmänna tänkesätet. och detta kunna vi icke genom något annat medel påkalla än genom tidningarne. Oberakneligt godt hafva de redan i sitt dåliga skick gjort, och huru mycket mera skulle de icke kunna uträtta i fall de vore fria d. v. s, bundna endast af lag, men ej af godtycke. Jag har hört tidningsutgifvarne beskrifvas Som en sammanrotad liga, hvars enda sträfvande vore att upp: häfva allt bestående, att kullkasta alla gamla rättigheter och förmåner, med ett ord: att bereda endast revolutioner och skakningar; men denna tanke är jag ej si stånd att fatta. Tidninesskrifveriet är icke något skrå, som har ett eget intresse och egna grundsatser; man uppfostras ju icke dertill och kan således icke från barndomen insupa nägra vissa grundsatser. Hvar och en eger ju att utgifva en tidning och således kan hvar och en få en organ för sina tankar. Republikanen och ultraisten, fabrikanten och köpmannen, skråmästaren och den liberale prohibitivsystemets förfäktare och dess hatare — alla ega uppträda. Huru kan man då antingen vara nog förbländad sjelf, eller nog djerf att vilja förblanda andra till den grad, att man ens kan yura den orimligheten, att tidningsskrifvarne skulle vara en liza. ett af samma intresse och syfte styrdt skrå ? Tidningarne är ju icke annat än ett öppet fält för hela verlden att yrka sina satser; det beror sedan af läsaren att välja hvad honom lyster. Hafva de revolurionära tidningarne någonsin i något land haft öfvernanden, så har sådant icke varit deras, utan allmänna tänkesattets fel. Det har blott bevisat, att folket kännt behofvet af en hvälfning, en omstöpning i staten. Massan af folket har en så rigtig, instinktlik känsla af sin egen fördel, att om det mår väl och finner sig väl behandladt, det visst icke önskar revolutioner och visst icke hyllar dem, som predika revolutioner. Dessa blifva utan åhör.re och alnämare, och då mäste de snart ledsna vid handtverket. Alla tillvitelser af denna art drabba således icke tidningsskrifvarne, utan folket i massa. Anders Nilsson från Tottorp af Malmöhus län yttrade: vHo fruktar tryckfriheten? Jo den som utöfvar mörksens gerningar. Uppsatt från de högsta äreställen eller gömd i kojans enslignet böra gerningarne vara af så redligt uppsåt och verkställighet, att ingen fruktan hvarken för samtidens eller efterverldens granskningar bör ingjuta rädsla för tryckfrihetens gissel, såSom alla sruktande kalla denna makt. Om jag af ,mensklig svaghet selar i utöfvandet af det kall, mig blifvit uppdraget då ingen ensidig fördel dertill är drisljedern, behöfver jag icke blygas för denna arfsynd; ty då visar tryckfriheten sin vålgörande verkan, förenåller mig mina fel och återför mig till det rätta och sanna. Beklagansvärda äro de menniskor, som rädas för tryckfriheten och således för framtidens granskningar af deras gerningar; ty dölj den för verlden — någon finnes dock, som ser dem. Sök genom tryckfrihetens afskallande dölja för medbröder hvad vi gjort och ännu göra; de framkomma dock förr eller senare ur skrymslan. — För, den redligt sinnade är tryckfriheten af högsta vigt, ty de honom af elakhet gjorda tillvitelser komma genom dem till hans kännedom, och då sättes han i tillfälle att vederlägga dem, som annars i motsatt fall kunde honom såsom sannfardige pådördas. Tryckfriheten år en våktare — — — den framför till thronen den af makten förtrycktes lidande och år saledes en röst från folket till thronen och samliden den vi aldrig böra medgifva låta oss beröfvas. Lars Andersson från Skaraborgs län hade ett anförande, som i anseende till de enkla, men träffande sanningar, hvilka derutinnan uttalades, på den tiden väckte mycket uppseende. Jag vill ur detsamma återgifva följande satser, hvilka ännu i dag och alltid skola hafva gällande kraft: Tryckfrihet i tidningar utgör den svagares värn mot den starkares förtryck, och det är derföre som denna del af tryckfriheten af de måktige alltid i alla lånder varit bekrigad. För vårt stånd är tidningsläsningen det närmaste medlet att utbilda vårt förstånd, att bibringa oss den kännedom om den allmänna ställningen, hvarigenom vi sättas i tillfälle att allt mer och mer kunna inse och bedöma landets och våra egna fördelar. Genom tidningar) finna vi näring för den allmänna anda, för den känsla för fosterlandets angelägenheter, som endast kan sätta oss i tillfälle att värdigt uppfylla den samvetsgranna pligten, att här tala för vära hemmavarandes väl och att här bereda dem förmåner, som ej kunna tillvägabringas utom en viss utveckiing af begreppet om vilkoren för dessa förmåner och om utvägarne att ernå densamma. Denådag måtte icke vara aflägsen, då hvarje socken kan hålla sig en tidning, under kännedom af ett verkligt behof att läsa den; men för att dessa tidningar skola ega något verkligt värde, är friheten ett vilkor, hvarförutan dessa tidningar blott blifva den mäktiges medel att förvilla, men ingalunda en utväg hvarken till sann upplysning, eller till beskydd för den svage. Det är genom en fri tidningspublicitet, som bonden finner utväg att framföra sitt förtryck, ifall det nägonstädes skulle ega rum; det är uti tidningsblad bonden kan få införa sin klagan öfver fogdens orätivisa, öfver länsmannens mannamån, der sådan är för handen. Det är uti tidningsblad bonden kan få läsa, huru den orättrådige domaren offentligen klandras; det är af tidningsblad bonden kan få lära att småningom känna sina rättigheter, äfvensom utvägarne att försvara dem; men för att dessa tidningar skola verka till godt och vara nyttige, så måste de vara oberoende af maktens godtycke; ty ddt är klart, att sanningen under sådana vilkor skall finna stora svårigheter att göra sig gällande, och då sanningens seger är frihetens triumf, så FR an ÖL Frk ks ar