icke nödvändigt måste begisva sig in i dem. Ryska soldaternas utseende skall också hafva varit ytterst ruskigt. De hafva det såsom fångar mycket bättre ombord, der de behandlas med all möjlig godhet. De rysk-åländska qvinnorna, som varit ombord hos sina män, kunde icke nog prisa officerares och manskaps bemötande mot sångarne. Bland dessa befinner sig äfven den förut omnämnde länsmannen, hvars namn skall vara Örbom och som beskrefs såsom en verklig småtyrann. De öfriga länsmännen hade slyktat från ön. Kronofogden Lignell har fått sig af franska generalen uppdragen den civila förvaltningen. Bönderna kring fästningen hade redan i vintras, innan fientligheterna öppnades i Östersjön, blifvit underrättade, att de som ville nedrifva sina hus och flytta dem in i landet skulle få ersättning derför. Någon verkställighet hade likväl icke blifvit häraf. Nu, då franska trupperna landstego, tände ryssarne helt oförmodadt på hvad man kunde medhinna sätta i brand, och ingen hann rädda sina lösören. Åboarne i Finby, der general Baraguay dHilliers allt från början har sitt högqvarter, tacka Gud, att fransmännen kommo så hastigt, ty äfven den byn eller egentligen de två stora byar, som betecknas med detta namn och skiljas med benämningen norra och södra Finby, voro ämnade att brännas, och räddades endast genom landstigningstruppernas framträngande. Under svenskarnes besök i lägret satt general Baraguay dHilliers i sitt rum i Finby och arbetade. En rysk soldats hustru, som icke kunde tala hvarken svenska eller franska hade fått reda på en af passagerarne, som förstod alla tre språken, och med honom såsom tolk vandrade hon fram till generalen, hvilken genom det öppnade fönstret gaf sig i samtal med henne, och beklagade att han hvarken kunde göra henne eller många andra af supplikanterna till nöjes. En äldre fru, maka till en gammal tygvaktare, som förut alltid bott utom fästningen, men vid fransmännens ankomst måst gå in bland garnisonen, hade med flere barn begifvit sig dit för att söka återfå den lösegendom mannen hade låtit för säkerhets skull införa i fästningen. Hade hon behållit den ute i bondbyn, så hade den varit räddad; nu kunde icke generalen befatta sig med dess uppletande i fästningshvalfven, och den bedröfvade gumman for af och an med sina barn i ett par skräpiga kärror eller så kallade rapphönor. Litet hopp fick hon dock, när det berättades, att de fångar, som tillhörde civilstaten, skulle lösgifvas. Bland dem var äfven apothekaren Åckerman, hvars hustru bland de svenska resande sökte och fann tolkar att tala med det franska befälet och äfven erhöll bestämdt löfte att han följande dagen skulle återkomma i land. Bland de många bevisen på segervinnarnes uppförande kan nämnas en liten tilldragelse i lördags, som gjorde lifligt intryck på de närvarande svenskarne. En ålandsqvinna hade någon förlust att beklaga sig öfver. En ung fransman, som en stund hörde på hennes framställning, förstod att hon var nödställd. I en qvick vändning spände han sina egna skor af fötterna, gaf henne dem och skyndade bort, utan att mottaga några tacksägelser. Bland de fångar, som i måndags skulle frigifvas, sade man det fanns äfven en polack af börd, hvilken förut varit hållen såsom fånge af ryssarne. Dessa hade kort före vapnens nedläggande iklädt honom rysk soldatuniform och påstodo att han var rysk soldat samt ville nödvändigt att han skulle dela de öfriga ryssarnes öde. Han hade dock lyckats göra sig förstådd och trodd af segrarne. En annan ryssarnes fånge hade dagen före kapitulationen för en obetydlighet blifvit dömd till döden af krigsrätten och hade nu fransmännen att tacka för sitt lif. Berattelsen att ett antal statsfångar blifvit innebrända, ansågo fransmännen alldeles osann. Ryssarnes fångar utgjordes, utom af ofvannämnde, blott af sådana brottslingar, som blifvit dömda för tjufveri, mord eller andra nesliga brott, och dessa fingo ingen pardon af segrarne. Uppgiften att de åländska lotsarne skulle vara af autoriteterna bortförda från ön är också oriktig. De hade blott blifvit förstandigade att icke uppehålla sig på sina stationer, utan be gilva sig till socknarne inne i landet.