hafva mönstrat de unga ; flickorna, kastade han näsduken åt Caithrine Blum. Olyckligtvis hände honom här detsamma, som trehundra år tidigare handt den beromde sultanen, med hvilken vi gjort. honom den äran alt jemföra honom: näsduken blef lika litet upptagen af den moderna Roxelane, som den blifvit upptagen, af medeltidens Roxelane, och parisaren — detta var det tillnamn man genast gifvit honom bade blifvit gackad i sina: förhoppningar. Härtill kom, att Cathrine, emedan parisaren blifvit något esterhangsen i sin uppmärksamhet, nästa Söndag alls icke infann sig på dansplatsen. Och detta tillgick mycket naturligt; ty hon bade i Bernhards ögon läst, hvilka bekymmer den unge herrns artigheter förorsakat honom, och hon hade derför sjell föreslagit sin kusin — ett förslag, som denne naturligtvis! jublande emottog — att hon ville tillbringa nästa Söndag i det! nya huset, istället för att Bernhard, sedan hon kommit i lära hos mamsell Rigolot, brukade tillbringa hvarje Söndag i VillersCotterets. Men parisaren drog sig icke tillbaka för den första stöten: han började med att först beställa skjortor hos mamsell Rigolot, sedan näsdukar och derpå kragar, hvilket allt gaf honom! rikliga sorevandningar att upprepa sina besök hos Cathrine, som alltid bemötte honom med samma höflighet och köld. Dessa parisarens besök hos mamsell Rigolot, hvilkas E tiver voro omisskanneliga, hade på det högsta oroat Bernhard; men huru vore det möjligt att förhindra dessa visiter? — Den blitvande timmerhandlaren var ju den ende domaren öfver hur många skjortor, nasdukar och kragar han behöfde, och då han hvarje gång kunde beställa så många eller få han behagade, var han en nästan daglig gäst hos mamsell Rigolot. Då vi saga daglig, måste vi likväl undantaga Söndagarne, ty han hade snart märkt, att Cathrine hvarje Sondag blef afhemtad af sin kusin, och ifrån detta ögonblick gjorde han inga inköp på den dagen. Midt under allt detta var det, som mamsell Rigolot framkom med sitt förslag att skicka Cathrine till Paris, hvilket förslag, såsom vi redan nämnt, gynsamt upptagits af makarne Watrin, och hvaremot Bernhard helt visst på det kraftigaste opponerat sig, om det icke lagt ett så stort antal mil mellan den sörhatlige Chollet och den högtalskade Cathrine. Tanken härpå var också det enda, som kunde mildra Bernhards smärta öfver skiljsmessan. Men oaktadt på den tiden ännu inga jernbanor funnos, är