Lustresorna till Bomarsund. Det utlosvade tillagget till berättelsen om de Stockholmska ångsartygens lustresor till Bomarsund följer här nedan: Till komplettering af gårdagens redogörelse för färden med Motala till Bomarsund kunna åtskilliga spridda drag anföras. Restaurationen ombord var rikligt försedd med munförråd, och ingenting fattades, ehuru fransmän och engelsmän vid Bomarsund gjorde allt sitt till för att skaffa restauratricen frisk afsättning. Isynnerhet frågade de ifrigt efter öl och dricka, samt i brist deraf efter konjak. Af omtanka för de resande vägrade restauratricen att till dem aflåta hvad de begärde, men passagerarne sjelfva sökte skassa dem så mycket som möjligt. Några engelsmän, som ej kunde få hvarken ale eller room funno den svenska punschen verry good. I allmänhet tyckte man sig finna att på stället måste vara ondt om dryckesvaror. Det åländska bränvinet smakade gemene man rätt bra, och då de ej kände dess styrka, hände det att en och annan drack det såsom sydlänningarne äro vana att dricka vin, hvaraf naturligtvis följden blef ett försvarligt rus. Cigarrer och tobak, som de resande böjdo till höger och venster, emottogos med synbart nöje. Den ryska provianten ville fransmännen ej smaka. Det sura svarta brödet, den salta strömmingen och fläsket voro dem motbjudande. Också var den föda de erhöllo af helt annat utseende. Brödet var hvitt och välsmakande; grönsaker, rispudding, färsk fisk och kött syntes vara de sörnamsta beståndsdelarne i deras anrättningar. Talten voro små och af icke särdeles tät duk: men då blott några så man voro lagrade i hvart och ett, så kunde de hållas vida trefligare än dem, som brukas af våra svenska soldater, hvilka ofta ligga flera än dussinet i samma tält. Ryssarnes logementer i fästningen beskrefvos af fransmännen såsom ytterst osnygga, och många af dem skola sedan kapitulationen annu icke hafva blifvit beträdda, emedan den olidliga stanken afskräcker hvar och en, som rr van