dock asständet mellan Villers-Cotterets och Paris icke något, som kan afskräcka en ål-kare, isynnerhet då denne älskare ej behöfver be någon om permission och har femhundra francs i fickpenningar om månaden. Följden häraf var, att medan Bernhard under loppet af halstannat år blott tvenne gånger kunnat göra de båda omnämnda turerna till Paris, hade parisaren under samma tid gjort icke mindre än tolf sådana. Det förtjenar äfven omnämnas, att herr Chollet efter Cathrines afresa till Paris helt och hållet upphört att förse sig med linne hos mamsell Rigolot och sedan dess uteslutande lät sådant komma från Paris, från Madame Cretik Comp., Bourg-IAbbegatan N:o 15. Naturligtvis hade Bernhard ögonblickligen af Cathrine blifvit underrättad om denna förändring, som i hög grad intresserade mamsell Rigolot, men honom ännu mer. Och — menniskohjertat är nu engång sådant — huru viss på sin kusins tillgifvenhet han än var, blef han icke destomindre oroad öfver denna parisarens efterhängsenhet. Mer än en gång hade han haft den iden att söka ett ordentligt gräl med parisaren, hvilket kunde afgöras med värja eller pistoler, och då Bernhard var lika skicklig i handterandet af båda dessa vapen, syntes honom denna tanke icke så oäfven; men hur skulle han komma i gräl med en menniska, som aldrig gifvit honom någon anledning att beklaga sig, som var höflig mot alla och kanske ännu hösligare mot honom, än mot alla andra? Detta syntes honom omöjligt. Man måste således afvakta en eller annan anledning, Bernhard hade också väntat på en sådan i aderton månader, men den hade ännu icke erbjudit sig. Nu, samma dag som Cathrine Blum skulle återvända, fick han i händerna ett bref med utanskrift till sin älskade, och detta bref var skrifvet af hans rival. Man fattar då, i hvilken sinnesrörelse Bernhard blef försatt vid åsynen af detta bref. Han vände och vred det i handen, framtog näsduken och torkade svetten från sin panna. Sent omsider repade han mod, och, som en man, den der slutligen fattar ett raskt beslut, bröt ban brefvet.