ro, utan i stället krossat och sönderbrutit dem. Några sades tillochmed vid aftåget hafva lyckats taga till flykten. Vid detta aståg visade sig den mest olika sinnesstämning hos de fångna, några raglade fram i fullkomligt rus, andra dansade, då franska musiken uppspelte dansmusik, och åter andra visade sig ytterst uppretade och missnöjda. Fångarne, till ett antal af öfver 2000 man, fördes ombord på flottorna, hälften till hvardera nationens fartyg. I fästningen fann man alla förråder mycket väl försedda, utom i fråga om ammunition, som skall hafva varit ganska ringa. Deremot anträffade man lifsmedel i öfverflöd, som det uppgafs tillräckligt för ett års proviantering, hvaribland 7000 mattor mjöl. Franska öfverbefälhafvaren har låtit tillkännagifva för Alands fattiga befolkning, att af de anträflade munförråden gratis utdelas åt den som anmäler sig vid sastningsporten, och i går då våra resande ditkommo, försiggick just en sådan utdelning till en mängd allmoge. Genom godhet emot landets betryckta inbyggare, hafva redan såväl fransmän som engelsmän förvärfvat ålandningarnes lisliga tacksamhet. De berattade med tårar i ögonen huru de sunnit sig behandlade på ett sätt som är alldeles motsatt det ryssarne förespeglat dem. Dessa hade uppskrämt dem för siendens grymhet, men nu fingo de både mat och annan hjelp emot de lidanden som ryssarnes brandanläggningar åsamkat dem. Olficerarne på flottorna göra sig all upptänklig möda att hjelpa tillrätta de sångnas hustrur, som tillåtas besöka sina män ombord, då de hafva svårt att träffa hvar och en sin, och general Baraguay dellilliers är ofta alldeles öfverlupen af qvinnliga supplikanter, som önska i fästningens hvalf få leta efter sina mäns effekter, ty den redan visade välviljan har gjort att de oerfarna öboarne tro sig skola få nästan allt hvad de begära. De, som icke lidit af krigstilldragelserna äro muntra och glada, och de andra finna sig i sitt öde; men ett fruktade de alla — att åter få ryssarne till herrar på ön. Med glädje sastade de sig vid tankan att åter blifva förenade med det svenska moderlandet, men tycktes älven vilja finna sig om de skulle komma under franskt eller engelskt välde. Franska trupperna bestå af ungt raskt folk, som med de mest talande åtbörder beledsaga sina lisliga beskrifningar öfver tilldragelserna, utan att likval så noga ha tagit reda på hvar je detalj af striden. Le jour de la grande canonade hade hvar och en varit sör mycket upptagen al tanken att gå på för att just så mycketgifva akt på hvad som passerade på sidan. Man kunde icke ens få någon tillförlitlig upplysning om den mansspillan, som varit, men på ingendera sidan torde den hafva varit särdeles betydlig. De flesta uppgåfvo ett par dussin sårade på franska sidan och några få man döda. Icke heller såg man till mer än en eller annan blesserad ute i lägret. Detta besök på Åland var för passagerarne med Motala, såsom de allmänt på hemvägen uttalade, en af de intressantaste resor de någonsin kunde göra, och fartygets befälhafvare angaf träffande de resandes tankar, då han i svaret på en skål som sällskapet tömde för honom, hans omtänksamhet och nit för pas sagerarnes trefnad, inlade en hänsyftning på hoppet att snart en vacker dag få göra en dylik resa till Sveaborg och Helsingfors. Det var nemligen bland de franska trupperna en ganska utbredd tro, att de snart skulle komma att gå öfver till Finland, det måtte nu ske utan eller med svenskarne, hvilket sednare de dock lisligt önskade, anseende sig hafva tagit Aland och Bomarsund blott för Sverges räkning. Allmänt berättades också att Je Brandon medfört anbud till Konung Oscar att genast taga i besittning landet och fästningen, den sednare med alla vapen och förråder, bland dem 200 monterade och i fullt skick varande kanoner. Skulle Konung Oscar icke vilja emottaga denna present så vore — sades det — fästningen underminerad och skulle innan fransmännens aftåg till Finland sprängas i luften, ty någon garnison der skulle man ej . 1 4 SR