IILIAIIUG VLIVILI1IJ oci anvisade dem alt vanda sig till vakten vid hufvudingången på bakre eller landsidan, för att erhålla svar på begäran att få inkomma i hufvudfästningen. Denna tillåtelse kunde kommendanten likväl icke meddela, hvarföre sällskapet spridde sig rundt omkring i trakten, för att hvar på sitt håll taga i betraktande valplatsen för de föregående dagarnes strider. De flesta besökte derunder såväl franska lägret som de två detacherade fästen, hvilka äro belägna på vsasta Åland, d. v. s. samma ö, der Bomarsunds hufvudsastving ligger. I dessa båda detacherade fästen, som äro så kallade Martellertorn, lingo också svenskarne fritt ströfva omkring och uppsamla hvarjehanda minnen efter striden. De närmast fästningen belägna trakter förete en sorglig bild af krigets härjningar. Sotiga skorstenar och kringströdda ruiner beteckna platserna der husen stått, hvilka blifvit af ryssarne uppbrända, då de fingo kunskap om ansallstruppernas ankomst. Af Bomarsund sinnes intet annat qvar än sjelfva fästningen och ett der utanför uppbyggdt skjul öfver en brnnn med dåligt vatten. Skarpans köping, som ligger en half fjerdingsväg längre bort, är äfven laggd helt och hållet i aska, utom ett enda trähus, som dock bär spår att man äfven ämnat det till offer åt lågorna, ehuru man ej hunnit utföra uppsåtet. Längre bort äro nedtrampade åkerfalt och fälld skog vittnen om den förstörelse som för några dagar sedan öfvergick trakten. Anfallstruppernas landstigning hade icke mött någon svårighet. Icke en enda rysk soldat fanns vid landstigningsstållena på norra stranden af den fjärd som kallas Lumparen och som sydvest från Bomarsund skär in i landet. Sålunda kunde trupperna på en half a tresjerdedels mils afstånd från hufvudfästningen i allt lugn gå i land nära vid Tranvik och Högbolsta. General Baraguay dHilliers lat genast sappörer bana väg genom den skog, som hindrade srammarschen, och redan efter två timmars rast kunde högqvarteret förläggas till Finnby, en stor bondby på halsannan fjerdingsvägs afstånd från Bomarsund. Följande natten uppkastades genom några hundra man sappörer af skanskorgar, faschiner och sandsäckar nödiga bröstvärn för ett par breschbatterier, hvarpå elden började om morgonen hufvudsakligen emot det sydvestra tornet, hvilket är mycket högt beläget och dominerar såväl Skarpans som hela den sydvestra delen af trakten omkring Bomarsund och landsidan af sjelfva fästningen samt viken derutanför. Anfallskrafterna voro så fördelade att flottan utgjorde högra flygeln, under det franska hufvudstyrkan af landtarmeen sramryckte i centern och engelska marinsoldater bildade venstra flygeln med det mer i norr liggande s. k. Telegraftornet till anfallspunkt. De franska batteriernas bomber skadade något det sydvestra tornets klädmur, och den steniga markens beskaffenhet gjorde det möjligt för de tappra Vincennerjagarne att rycka ända in under ryssarnes skottgluggar och rikta sina studsares spetskulor emot kanonernas serviser. Anbud att få kapitulera antogs likväl icke af besalhasvaren kapten Tesche (af svensk härkomst). Då efter fortsatt beskjutning en af skottgluggarne med den deröfver befintliga muren höll på att raseras, uppsattes likväl slutligen parlamentärslagg. Ingeniörgeneralen Niel beviljade blott en timmas betänketid för antagandet af fransmännens vilkor, ehuru kapten Tesche begärt två timmar. Den beviljade fristen hann likväl icke tilländalöpa, innan ryssarne åter började elden, hvarpå naturligtvis de franska batterierna genast besvarade den och öppnade breschen vid den förut skadade skottgluggen. Vincennerjagare, som lågo såsom tiraljörer helt nära nedanför tornet, störtade sig nu emot den beredda öppningen, och besättningen gaf sig till fångar. Då franska flaggan hissades på detta torn, som helt och hållet beherrskar sastningens landsida och inre öppna plats, måste ryssarne befara alt se sina egna kanoner rigtade emot sig, hvarföre de genast började från den på fästningens landsida belägna kaponier så häftigt beskjuta detsamma med bomber, att fransmännen, som dessutom ej voro säkra att icke någon mina kunde derunder vara anlagd, utrymde tornet och läto ryssarne skjuta det i brand. Genom denna bombardering antändes krutmagasinet, så att tornet sprängdes i två delar; taket och de flesta hvalfven instörtade och sastet står nu såsom en ruin, med de förnaglade kanonerna stickande, uppoch nedvända, fram ur gruset, som ännu i går dolde qvarliggande eld. I de få kassematter, som ännu funnos qvar, insamlade de resande från Stockholm en mängd småsaker, såsom skrotkulor, andra grofva kulor, förstörda gevärspipor och dylikt. Engelsmännen hade undertiden sysselsatt det