— ——— ——— Riksdagen. I Ridderskapet och Adelns plenum den 16:de biolls Statsutskottets utlatande, i avledning af R. Sus revisorers anmärkningar; dito asstyrkande motion om statsverkets befriande från vidare utgifter för S:t Bormelemy. bifölls; dito tillstyrkande anhållan att Kongl. Maj:t måtte låta ordna fullständiga kommunikationsmedel mellan Guttland och fasta landet, bifölls, sedan hr Bildt, K, anfört de olägenheter för passagerare, som nuvarande kommunikationsmedel medfört; dito tillstyrkande förlängning af tiden för jernvägsanläggningen mellan Köping och Hult, bifölls, sedan hr von Hartmansdorff yttrat den önskan, att utskottet föreslagit att, ifall vägen ej vore färdig till den nu medgifna tiden, den måtte tillfalla statsverket, på det att den ej måtte vara hinder för andra jernvägsanläggningar. I Presteståndets plenum den 14:de förekom en längre diskussion rörande afskaffandet af spöoch risstraffen. Vi hitsätta följande anföranden: Hospredikonten Wensioe kunde ej gilla offentligheten uti de fysiskt affliktiva straffen, som väcka medlidande hos åskådaren för delinqventen, som derigenom förvandlas till martyr. Brottet har en stor slägtskap med fåsängan, som smeker honom, då han inför den gapande hopen kan tigande undergå sitt qvalfulla straff, och hos hvilken han väcker beundran för sig i stället för afsky mot sig. Just derföre att talaren tror att förbättring ej kan följa af dessa straff, önskar han deras upphörande. Förbättring är visserligen icke det enda momentet, som bör ligga uti straffet; ty då skulle man genom konseqvent tillämpning deraf komma till den absurda satsen att den som ej kan förbättras skall ej heller straffas för en förseelse. Vatten och bröd kunna väl ej förnekas vara fysiskt affliktiva, men de medföra ej den nesa som spöstrasset. Arbete är ej i sig sjelf ett straff, då menniskan behöfver arbete för sitt välbefinnande, men arbete kan blifva af den natur att det kan anses som fysiskt afslikuvt. Till