Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1854, sida 1

ana, att det missöden. Den unga slicka, till hvilken detta bref var syster. hade hon icke blifvit uppfostrad hos sina föräldrar? och hvarför fanns hon nu i Bourg-FAbb6-gatan i Paris? ja vi nu omtala. År 1808 kom efter slagen vid Friedland och Eylau, en kolonn tyska sångar genom Frankrike, der de, likasom de sranska soldaterna, inlogerades i privathus. En ung Badensare, som blifvit svårt sårad i det förstnämnda af dessa slag, hade fått en inqvarteringspolett till Wilhelm Watrin, som för några år tillbaka gift sig och hade hos sig i huset sin syster Rosa, en vacker ung flicka, mellan 17 och 18 år gammal. Fremlingens sår, som redan varit betänkliga, då han lemnade ambulancen, hade under marschen, genom ansträngningar och brist på skötsel, försämrat sig till den grad, att han, enligt attester af läkaren och kirurgen i Villers-Cotteråts, var nödsakad att qvardröja der. Man ville transportera honom till lazarettet, men den unge soldaten visade en sådan motvilja härför, att pappa Watrin — som då för tiden helt kort och godt kallades Wilhelm, enär han var en vacker ung man om 28 års ålder — var den förste, som föreslog honom att stanna qvar på Fasangården. Så hette år 1808 Wilhelms embetsboställe, som låg en knapp fjerdingsväg från staden, under de största och vackraste träden i den delen af skogen, som nu kallas Parken. Det som egentligen ingifvit Fredrik Blum — så hette den sårade — denna motvilja mot lazarettet, var icke blott hans värds och dennes unga hustrus vänlighet och renlighet, den sunda luften på Fasangården och den vackra utsigten från hans fönster, som vette ut mot trädgården och skogen; det var äfven åsynen af en annan blomma, som öfverträffade alla de andra, Rosa Watrin. Då bon å sin sida sett den vackre unge mannen, som så 2 ta bref för honom innehöll en hel följd af okända adresseradt, hasva vi redan omtalat såsom en dotter till den gamle Watrins Huru kom hon då att bära detta tyska namn? hvarför Allt detta vil5 så blek och lidande ut, och som just skulle läggas på attigbåren sör att transporteras till lazarettet, hade denna anblick gjort ett sådant intryck på henne, att hon skyndade till sin bror, med -hopknäppta händer och tårar i ögonen, utan att yttra ett enda ord, men långt vältaligare i denna tystnad, än om hon begagnat de kraftigaste ord i verlden. Watrin hade genast uppfattat hvad som föregick i hans RR (